HBL 8.12.2007
Hannu Väisänen visar i sin utställning på Galerie Anhava en avsevärd mängd målningar och teckningar. Det är som om han här skulle öppna en kista fylld med skatter, med fragmentariska dyrgripar av personlig karaktär.

Alla hans verk består av små enskilda partiklar som på dukarna förenas i samspråk med varandra. Formerna är organiska och innebär ofta en strävan efter att sträcka ut sig och söka kontakt med den andra. Vissa av dem präglas av en slutenhet som ändå döljer ett inre liv. De tillåter genom sin svårdefinierbara natur varierande tolkningar som sist och slutligen har föga betydelse eftersom formerna främst representerar sig själva. De olika skepnaderna vilar på monokrom bakgrund med återhållsam lyster. Kulörerna är mättade och de täta små penseldragen bildar flera skikt som förlänar målningarna ett djup trots det tvådimensionella uttrycket.

Ett ofta förekommande inslag är ett slags pärlformationer som ibland uppenbarar sig i form av fristående kaskader eller så samlas de till ett slags levande broderier. Eller till förunderliga ornament som stilla höjer sig ur underlaget. Den fina lystern föds ur ljusets skiftningar och ger uttryck för blåbärens nyanser för att i följande arbete anta karaktären av de halvt transparenta pärlorna funna ur ett musselskal. Så blir det särdeles i det lilla verket December där pärlytan bildar formen av ett kors som på ena sidan förefaller fortsätta ända ut ur målningen. Magin och djupet hos de enskilda pärlornas skimmer mot den mörka bakgrunden är ytterst påtaglig.

I övrigt utmärks motiven av det ursprungliga och livets tillblivelse. De blir till ett slags själsbilder där sökan efter det väsentliga ständigt är närvarande. Väisänen har kallat målningarna efter både månader och färger och betonar på detta sätt ytterligare deras intima och bestämda karaktär. De blir på så sätt som anteckningar förda över livets mångfald. Utställningens titel, nulla succede per caso, ingenting sker av en slump, ger uttryck för hans förhållningssätt. Tillfälligheter är viktiga i både livet och konsten men formar sig till slut så att den minsta lilla del har sin betydelse.

I grå-serien, särskilt i November Grey, förvandlas uttrycket från distinktion till en annan slags harmoni. Här bildar de mjuka grå penseldragen en yta som sjuder av liv för att sedan förenas i mittpartiets mörkare ton. Ur den kan skönjas sporadiska lila svullnader som med sitt sinnliga väsen också kan bidra till tanken om livets uppkomst.
I January Red råder en likartad stämning med den skillnaden att där är de upphöjda formerna vita och höjer sig ur den röda glöden mera strukturerat. Tillsammans med förnimmelsen av ett försynt orangefärgat sken utvidgas intrycket av det liderliga.
I det lilla studiorummet visas främst mindre teckningar på papper. Vissa av dem är också utförda på trä vilket ger upphov till en säregen struktur där det förflutna på ett tilltalande sätt kommer fram.
Att ta del av utställningen blir som att vara med om ett förtroligt samtal.