HBL 11.11.2007 Filosofen och konstnären Göran Torrkulla reflekterar i sin utställning över minnet och dess övergripande betydelse i människans liv. Utställningen är också en hommage till den ryska poeten och essäisten Joseph Brodsky, som 1972 förvisades från sitt land. Han fick lämna sin födelsestad St. Petersburg utan tillfälle att någonsin mera få återse den. Därav utställningens namn, Flaggan utan land.
Torrkulla närmar sitt ämne främst genom snedkorset som han visar i otaliga variationer. För Brodsky hade snedkorset i form av St:Andreasflaggan en speciell betydelse, enligt hans mening borde man ha bytt den ryska flaggans symboler mot det. I de 96 färglagda teckningarna i övre våningen skiftar korsets kulörer från det ursprungliga himmelsblå på vit bakgrund till en mängd finstämda färgkombinationer. Gemensamt för dem alla är att färgerna kan ses som varierande toner på himlen, från molnets transparenta grå till guld som ibland glimmar till. Det förtröstansfulla i tanken om himlens gränslöshet förenas här med själva tecknets mångtydiga existens. Genom mångfalden skapas också ett slags ständigt föränderligt själstillstånd där själva begreppet framträder på ett subtilt sätt.
Dessa bilder ackompanjeras av två handmålade kartor av St. Petersburg. Här är gatorna överstrukna med guld och den omdöpta stadens namn i det övre hörnet täcks av snedkorset.
I en serie inramade serigrafier varieras snedkorset ytterligare. Här blir uttrycket mera distinkt med anledning av den tryckta ytans anonymitet. Tecknets själva väsen transformeras genom vissa brytningar till att snarare gestalta det dystra i förändringen.
På väg ned till undre våningen förbyts uttrycket från det avskalade och enhetliga till ett mera fragmentariskt och filosofen Torrkulla framträder tydligare. Tanken splittras till en mängd sidospår för att sist och slutligen återförenas kring samma tema. Här har snedkorsen hängts på väggen som en rad julgransflaggor där antalet är lika med Brodskys levnadsår. Flagga i minnets dimma innebär fem korstecken höljda av ett näst intill immateriellt tyg som på ett subtilt sätt ger uttryck för minnets begränsningar.
De gamla svartnade glasnegativen fungerar som en påminnelse om tillvaron som förbytts till minnen. I arbetet Exil ersätter negativen fönsterrutorna och blir till en hinna där det förflutna anas mellan den förvisade och livet.
Torrkulla hyllar Agnes Martin med ett litet verk där snedkorset påminner om korsstygn. Det knappt skönjbara rutmönstret höjer sig ur det vita och blyertsstrecken samsas med liknande i färg. Tillsammans med de sporadiska stygnen i ett diskret skimrande guldtråd blir verket i sin bräcklighet en erinran om varats förgänglighet.
Myntikonerna ger uttryck för materiens förvandling mot det begreppsliga.
I övrigt domineras det nedre rummet av en stillsam installation till minnet av Torrkullas nyss avlidna broder. Den blir förutom en värdig hyllning också ett uttryck för det goda hos tillvaron.
I sin mångfald formar sig utställningen till en fängslande upptäcktsfärd.