HBL 23.3.2019 Det finns otaliga sätt att förhålla sig till måleriets möjligheter. Av tradition har berättelser och symbolik dominerat konstens innehåll som i varierande mån har konfronterats med frågor av konstnärlig karaktär. Det abstrakta måleriet uppfattades i det förgångna som ett radikalt och till och med provocerande sätt att beröva betraktaren tydliga medel för tolkning. Berättelsen kan dock även uppstå ur det mera abstraherade uttrycket. 

Så är det för Heidi Lampenius (f. 1977) som i sitt måleri ända sedan början har balanserat mellan det fysiskt konkreta och det näst intill immateriella. Även det målmedvetna har konfronterats med det mera intuitivt flyktiga. Det fysiska färgstoffet håller på att fly undan men lämnar efter sig spår där valörernas intensitet är obestridlig. 

I utställningen Wavelengths har Lampenius uttryck övergått från disigt eteriska själslandskap mot mera uttalade färgytor. Referenserna till de i konsten traditionellt förekommande yttre symboler som kranier eller händer har nu förbytts till ett mera personligt konstnärligt språk. Med sitt originella grepp får hon till stånd eteriska om än klara ytor där penseldragen saknas och ersätts av ett slags linjernas systematik. De ihärdigt upprepade långsmala formernas organiskt skiftande omfång blir till en kontrast mot deras i övrigt mekaniskt märkta karaktär. Formerna bildar ett slags transparenta rör som i varierande konstellationer och i olika vinklar förs samman. Rörens beskaffenhet med den felfria fulländningen av varje del har paralleller med organiskt ordnade strukturer ur naturen betraktade genom mikroskop. Det är fråga om sådant som människans öga inte kan uppfatta men som utgör basen för all varseblivning, nämligen väglängder. Med andra ord är det ljusets och ljudets färder tillsammans med andra fördolda skeenden som Lampenius transformerar till ett slags visuella kartor i stort format. I dessa kartor blir innebörden av tillvaron och den fysiska omgivningen någonting annat, den kristalliseras till spår efter sinnliga förnimmelser fulla av intensitet. Detta accentueras ytterligare av kulörernas serena karaktär och känslan av det spontant och otvunget pulserande samspelet färgnyanserna emellan. Mot den luftigt strukna monokroma bakgrunden, i synnerhet då den är ljus, färdas färgerna rytmiskt för att stundtals komma samman och ge upphov för en oinskränkt tillfredsställelse över känslan av det otyglade och fria.

I målningarna med den blågråa färgskalan tycks det uppstå andra stämningar där snarare vattnets väsen finns i fokus. Till följd av de mera återhållsamma kulörerna och den oupphörliga upprepningen av de transparenta rören skapas det ett intryck av en meditativ och återhållsam rörelse utan ände. Skuggor omvandlas till dimma för att återigen förenas med varandra och bli delar av en större helhet.