HBL 23.2.2019 Mari Sunnas (f. 1972) måleri kan inte definieras med några få ord. I själva verket flyr hennes konst såväl ord som definitioner. Under de senaste tjugo åren har hennes uttryck genomgått olika faser av transformationer och ändå alltid förblivit karakteristiskt för henne. Det diskreta och samtidigt djupt personliga i hennes målningar får till stånd existentiella färder fulla av målerisk intensitet. Hon väjer inte för det groteskt missbildade eller oroväckande men inte heller för det sublimt sköna. Även om det ofta är fråga om ytterligheter lyckas hon undvika banala förenklingar genom att visa parallellerna dem emellan som trots allt binder dem samman. På så sätt blir hennes konst som ett försvar för det motstridiga och invecklade som allt levande sist och slutligen utmärks av. 

Framför allt är Sunna en målare med ett starkt eget uttryck. Det innebär att hennes konstnärliga gärning alltid sker på måleriets villkor där ett känsligt samspel mellan färg och ljus finns i fokus. Motiven tycks växa fram intuitivt och återspegla inre världar.

Sunnas avskalade målningar är sällan helt abstrakta, ofta återger hon kvinnogestalter eller ansikten som inte är att förblanda med porträtt. Det kan även hända att anletsdragen helt saknas och ersätts av en till synes tom yta. En tom yta som paradoxalt nog utmärks av närvaro där mottaglighet förenas med stark integritet. 

Känslan av en oförklarlig närvaro är något av det mest centrala i Sunnas måleri. 

Den kommer återigen starkt till uttryck i de nya målningarna där det sublima konfronteras med spår av flärd och oro. Färgskalan har bleknat och blivit näst intill transparent. Det eteriska till trots förlänar de otaliga färgskikten ytan ett djup som har paralleller med dimmans gåtfulla vidröring. Gestalterna kan knappt skönjas ur bakgrunden, som om de redan var på väg att förflyktigas och upplösas i tomma intet. Kvar finns dock ansiktet, i ögonen kan läsas uppror och förvirrad livsvilja, förenade med fåfänga. Konfrontationen mellan det oskuldsfulla och det uppsåtliga har en obestridlig närvaro. Även de slutna ögonen bidrar till den i övrigt svårgripbara känslan av det vagt alarmerande och till och med motbjudande. Detta slags förskjutningar ger Sunna möjlighet att inte fastna i skönhetens och harmonins fälla, att inte ge efter för blott en skildring av det fragilt finstämda utan att samtidigt uppmärksamma dess oumbärliga, mera komplexa sida.

I de mera abstraherade målningarna i mörkare toner är oron borta, den har ersatts av kontemplation över det tomma. Ur de tvådimensionella ytorna uppstår arketypiska former av vilka många har sitt ursprung i sakrala sammanhang. Då Sunna endast behåller den yttre formen omvandlas det sakrala här snarare till förundran och eftertanke. Referenserna finns kvar men bereder rum för Sunnas virtuosa sätt att föra samman ytor med olika kulörtoner. Såväl i de angränsande färgfälten som i de mjuka konturerna åstadkommer hon någonting som få målare förmår.