HBL 12.12.2009 En ensam gestalt insvept i en sjal går nerför trappan för att i en parallell projektion komma uppför samma trappa. Medan allt detta sker förbyts vårvintern småningom i sommar, tills det igen är dags för löven att falla och höstskymningen att skänka sig. Sen har snön plötsligt färgat omgivningen vit.

Annette Arlander har under ett års tid låtit videokameran fånga sina upprepade steg på ön Stora Räntan strax utanför Brunnsparken. Perspektivet är hela tiden detsamma, tidens gång ses i ljusets och nyansernas skiftningar. Arlander har sina rötter i performance och experimentell teater. Under senare år har hon ägnat sig åt att genom rörlig bild utforska människans relation till tid och rum. Filmerna är ytterst arkaiska, det yttre skeendet består av naturens stillsamma liv där hon placerat in sig själv som ytterligare ett element.

Förutom den upprepade rörelsen ses hon vid olika stränder tyst blickande mot horisonten. Hennes närvaro präglas av en koncentration som för tanken till meditation. Den orörligt fasta position hon har intagit har också paralleller med den romantiska tanken om människans tillvaro i riket som härskas av naturens omvälvande krafter. Hon söker följa romantikens naturfilosofer i spåren. I Walden (1854) förespråkar filosofen Henry David Thoreau det enkla livet i samvaro med naturen. Arlander bjuder på ett slags modifikation av tanken, ur ett nutida perspektiv. Sålunda befinner hon sig bortom allt det strävsamma Thoreau på sin tid eftersträvade och fokuserar i stället på form och symbolik. Hennes relation till naturen är abstrakt samtidigt som den är starkt personifierad.

Där ligger också utställningens dilemma. Arlander förefaller ge uttryck för det ogripbara där begrepp som tid och närvaro är elementära. Ändå fyller hon galleriet med olika variationer på ämnet. Här visas otaliga videoprojektioner i sällskap med stillbilder ur dem. Idén är densamma medan de fysiska tagningarna gjorts på olika håll i världen. Den estetiska utformningen till trots blir mångfaldigandet och preciserandet här problematiskt. De varierande fysiska platserna förorsakar en förskjutning där tyngdpunkten flyttas från kontemplation mot det mera konkreta. Genom det stora antalet upprepningar förblir Arlanders närvaro fysisk i stället för att gestalta den existentiella begrundan som jag förmodar har varit intentionen.