HBL 19.12.2009 I konsten återspeglas den samtida tillvaron och det sätt på vilket den bemöts. Ur det perspektivet är det kanske lättare att förhålla sig till De ungas utställning. Det är nämligen ett svåröverskådligt sammelsurium där det visas verk av hela 62 unga konstnärer, av de flesta också endast ett verk.
Att på det här sättet konfronteras med lösryckta uttryck tätt intill varandra gör det inte lätt att ta del av dem. I stället infinner sig känslan av irritation och frustration över det till synes omöjliga. Första intrycket blir sålunda unket och intetsägande. Man förundras över juryns obeslutsamhet, här finns en del som gott kunde ha lämnats bort. Till det hör bland annat Pii Anttilas tomma gest i foajén.
Så småningom börjar det dock uppenbara sig ett och annat som stämmer till eftertanke. Här visas såväl video, måleri, fotografi som installationer. Videoverk visas både i en lång rad av platta monitorer och som loop i ett avgränsat rum. Många av dem fokuserar på vardagliga scener där skeendet kan förutses. Satu Leppänen och Mikko Tapio gestaltar med sin animation våld som förekommer i hemmet. I filmen blandas det sockersöta och klichéaktiga med pompösa nationalistiskt färgade toner.
I Anssi Pulkkinens fina lågmälda film ses en trivial hemmiljö där det yttre och det inre smälter ihop i form av reflexioner och gatans ljud. Allt emellanåt rasar inredningen sakta ned för att sedan genast återuppstå. En träffande kommentar till samtidens tomma förväntningar.
Jenni Hiltunen har gjort en musikfilm där influenser från såväl reklam som populärkulturen och pornografin möts. Även om den innehåller viss ironi och humor kvarstår förundran inför den självfallna acceptansen av de stereotypa föreställningarna. Ewa Górznas känsliga videoinstallation har fått ett eget rum där en sovande närvaro ackompanjeras av naturens liv. Timo Wright berör i sin installation mediernas övervälde och bildens förgängliga karaktär.
Måleriet har här en framträdande roll. Uttrycket är framför allt expressivt med spår från naivism eller naturalism. Noora Nio-Juss visar här två stora målningar som båda har titeln Soldyrkare. I dem skildrar hon på ett träffsäkert sätt det slags kollektiva upplevelse som för dagens urbana människor representerar relationen till naturen. I synnerhet den ena målningen gestaltar förträffligt den oformliga hopen som trängt ihop sig på stranden. De starkt abstraherade figurerna ger upphov för en känsla av klaustrofobisk skräck.
Som kontrast kan ses Kalle Katailas finstämda fotografi där en gestalt i randig kaftan betraktar en nattlig scen där solstolarna övergetts och staplats på varandra. Den kontemplativa ron finns även i hans andra foto där arabiska hustak färgas av ett mjukt sken. Fotografierna i övrigt är estetiskt betonade och i vissa fall även manipulerade.
Atte Uotilas träkonstruktion är i sin luftiga enkelhet en befriande chosefri yttring där den anspråkslösa upptäckten väntar. Det anonyma träder fram i Laura Liljas installation. De svarta huvorna väcker frågan om ansvaret vid demonstrationer. Benjamin Orlows luftblåsare kör i gång då börskurserna rör på sig. Milja Laurilas 355 minnen blir till en avskalad installation där de korta meningarna trollar fram en hel värld. Sirpa Särkijärvis två målningar återger den tröstlösa tristessen i en värld där materialismen blomstrar.
Sist och slutligen finns här också mycket av intresse, sedan man kommit över det alltför stora antalet verk och den stundtals katastrofalt dåliga hängningen.