HBL 27.8.2011 Geometriska former i konsten ger upphov till ett uttryck som tycks vara ytterst behärskat. I stället för att gestalta verkligheten så som den uppenbarar sig söker man genom abstraktion åstadkomma en reduktion där allt onödigt uteslutits.
Carolus Enckell har under hela sin långa konstnärsbana ägnat sig åt ett finstämt uttryck där färgens väsen befinner sig i fokus. Vad gäller den yttre formen är hans konst besläktad med den konkreta konsten och minimalismen. Deras strävan efter det anonyma och det rent formalistiska är dock honom främmande.
Trots det till synes stränga präglas Enckells uttryck i stället av en närvaro där stråk av poesi och näst intill andlighet möts. Dessa drag ger upphov till en ytterligare utsträckning som likt suprematismens tankegångar mera påminner om ett filosofiskt förhållningssätt.
Enckells utställning är som en frisk fläkt där modernismens arv återigen på ett förfinat sätt yttrar sig. Referenser till konsthistorien förekommer såväl begreppsligt som mera konkret. De stora dukarna bildar en harmonisk stomme som fulländas av de mera fragmentariska verken i flera delar. Formatet till trots utmärks de större målningarna av det immateriella. De monokroma ytornas nyanser är ytterst sofistikerade och framkallar med sitt blotta väsen en inre glöd. De skira kulörerna tycks bestå av ett otal skikt vilket gör att det som förefaller monokromt i själva fallet inbegriper en mångfald.
Spåren efter penseldragen är knappt skönjbara men kan anas i skiftningarna som förlänar dukarna en känsla av en intensiv om än återhållsam dramatik. Dramatik som ytterligare accentueras av de smala partierna som i likhet med illusoriskt eteriska ramar omger de stora målningarna. Deras existens framhäver intrycket av helhetens immaterialitet och djup.
Intill målningarna hänger fristående kombinationer av tredimensionella bokstäver. Enckell har redan tidigare, då snarare som en antydan, låtit det skrivna ordet sporadiskt skymta i sina verk. Nu går han ett steg längre och vädjar så till betraktarens intellekt. För det är vad som sker då bokstäver sätts i rad efter varandra: instinktivt försöker man tyda ordet.
Här förblir det gåtfullt då orden för det mesta inte betyder någonting. På så sätt öppnas det nya perspektiv där det visuella förstärks av begrundan, som förutsätter en öppenhet också inför det absurda. Här finns vissa paralleller med att ta del av ett absurdistiskt framförande. Det rationella förhållningssättet blir då till ett hinder som man tar sig över endast genom att utan förbehåll hänge sig åt den omedelbara upplevelsen.
I övrigt finns här kompositioner där geometriska former i skiftande kulörer blir studier i seendets dynamik. Skisser till dem ses också som en serie små subtila gouacher. Hela utställningen är som en enhetlig och ytterst tilltalande installation med rymd och eftertanke.