HBL 20.8.2011 Att definiera rum och varande har blivit allt mera splittrat. Den uppmärksamhet och koncentration som förr ägnades åt platsens väsen och förflutna har, tack vare en mångfald impulser och möjligheter, ersatts av ett mera ytligt och oroligt förhållningssätt. Det som förr bemöttes med pietet, platsens själ och historia, ses nu ofta som bakgrund för det egna jaget. Det är fråga om den moderna människans sätt att uppfatta rum och omgivningar på ett likgiltigt sätt där nöjen och effektiviteten sätts främst.
I dagens överflöd av reseskildringar har ens egen relation i nuet till den fysiska verkligheten ersatt det långsamma utforskandet. Det urbana stadsrummet har sedan länge utgjort ämne för en mängd litteratur där man söker skildra stadens själ. Promenader har hjälpt filosofer och författare att samla sina tankar och lägga märke till de små företeelser som kan vara fulla av vikt.
Jani Ruscica reflekterar i sin konst över skillnader mellan det verkliga och illusoriska. Hans utställning består av fragment som utmärks av det flyktiga och svårdefinierade. Referenser till det utbytbara och tillfälliga förekommer rikligt. Han laborerar med tanken om platsens väsen som förändras beroende på betraktarens perspektiv. Ruscica tar hjälp av varierande texter från olika tider och kontext i sitt försök att ge form åt en annorlunda reseberättelse. Det gör han med den konceptuella videoinstallationen Travelogue där texten och det visuella möts endast imaginärt. Samtidigt som staden beskrivs ses ett vardagligt rum med långa rader av stolar. Kameran rör sig sakta och visar fragment där en symbolisk oavbruten rörelse tillsammans med ljusets fall finns i fokus. Detta slags abstraktion gör att det snarare blir en inre resa. Här erbjuds en tom scen som var och en från sin utgångspunkt får ta i anspråk, vägledd av lösryckta textfragment.
I en stor projektion visas filmen Scene shifts, in six movements. I enlighet med titeln är det fråga om sex stycken vitt skilda scener där såväl tidsålder som skeendet varierar. Genom förskjutningar i tid och rum återger Ruscica här förtätade stämningar. Han rör sig från imaginära stadslandskap ackompanjerade av barockens tongångar till de mest banala anteckningar av dagens resande ungdom. Gamla egyptiska teckningar ger upphov till lånade monologer.
Det som förr var sedvanligt då man befann sig på resa, nämligen vykort till vänner med handskrivna personliga reflektioner på det man sett, framträder här som stråk av melankoli. De olika scenerna förenas av just det personliga i relationen till främmande platser, drömmar och förundran blandade med antydningar av den konkreta verkligheten.