HBL 17.12.2016 Hur skall man gestalta det som inte har en fysisk form? Observationer som fokuserar på det immateriella dominerar Jukka Hautamäkis lågmälda konst. Han uppmärksammar det som ofta passerar obemärkt i en värld som i övrigt koncentreras på det uppenbart konkreta och ljudliga. Även det knappt skönjbara har dock en källa ur vilken det uppstår. Reflektion kring detta slags förlopp intresserar Hautamäki som förutom teknologin utgår från vardagens materia. Det värdelösa och obeaktade får i hans händer ett nytt liv och transformeras till rumsliga verk av förgänglig karaktär, ofta ackompanjerade av en noggrant uttänkt ljudvärld.

Inte heller på Sculptor finns det mycket konkret att se. Det som först visar sig som tomhet fylls dock sporadiskt av ett skuggornas rike, framkallat av olika slags ljussken. Det mjuka ljuset färdas plötsligt i kaskader längs väggarna och mångfaldigar besökarnas mer eller mindre vaga skuggor. På så sätt uppstår ett slags drömskt alternativ verklighet som ändå baseras på det fysiskt konkreta. Skiftningarna i det rytmiska spelet gör att rummets omfång tycks reduceras samtidigt som perspektivet förändras. Någonting svart syns längst bort som en hög på golvet. I en förstorad version återges fragment av den svarta högen som ett abstraherat, sakta och mekaniskt pulserande landskap i en monitor. Illusionen av en obestämd rörelse accentueras av ett knäppande ljud varje gång en förskjutning äger rum.

I ytterligare en monitor visas en scen som bär spår av mänsklig samvaro. Färgerna har mörknat och endast tomma kärl återstår som en kvarleva i det nu ensligt övergivna rummet. Går man tillräckligt nära för att titta på den oskarpa bilden urskiljs det plötsligt en vag förtätning av färgerna i bilden. Det är som om betraktarens närvaro, om än bara för ett flyende ögonblick, skulle i bilden införlivas som ytterligare ett minne i följden av de redan svunna.
Att försöka fånga det ogripbara är en strävan bortom kategoriseringar och därför värd all respekt.