HBL 5.10.2013 En hel flock havererade svarta paraplyvarelser utspridda i luften längs väggarna blir upptakten till Timo Heinos (f. 1962) retrospektiva utställning. Reminiscenser av djur konfronteras med människans urbana tillvaro och symboliserar det sårbara och obeständiga som trots motsatta utgångspunkter binder dem samman.
Det sönderslitna och dystert blottade anas i det som en gång var användbart eller fullt levande samtidigt som en vag känsla av hot gör sig påmind. Detta slags förskjutningar är centrala i Heinos surrealistiskt färgade konst där organiska fragment med ursprung i naturen förenas med artificiell materia och blir till avskalade rumsliga verk laddade med motstridiga budskap.
Heino intresserar sig för det svårtolkade och gåtfulla som uppstår ur materiens skiftande karaktär och tingens rytmiska dramaturgi. Invanda föreställningar rubbas och får nya innebörder. I hans konstnärliga värld existerar inga självfallna sanningar men desto mer begrundan kring betydelser som ständigt omvandlas och flyr undan. Det minimalistiskt formade uttrycket är estetiskt och genomtänkt men under ytan döljer sig ofta mer eller mindre konkreta referenser till det som väcker avsmak eller oro. Oron riktar sig inte sällan mot människans obetänksamma gärningar och deras följder.
Således förefaller till exempel installationen med ändlösa rader av aluminiumburkar tala sitt karga språk om konsumtionsivern i vårt materiefokuserade samhälle. Som offergåvor till penningens gud ligger shoppingvagnarna uttjänta inför ett anonymt altare. Utan ord och stora gester erbjuds här tillfälle till eftertanke.
I en stor bur av metall befinner sig runda pälsstycken inträngda mellan strukturerna som om det skulle vara fråga om levande varelser i trångmål. Förutom relationen mellan naturen och människan tycks det stränga spjälverket och den till synes transparenta konstruktionen även ha paralleller med paradoxerna i skenbart öppna samhällen med dolda hierarkier.
Rödsvarta glänsande klot, sporadiskt fästa på golvet och väggar, vacklar mellan det estetiskt tilltalande och det underligt kväljande. Formens fulländning och tillfällighetens behag kontrasteras mot ådrornas mörka mönster och ger uttryck för allt ifrån pärlor sprungna ur sitt sammanhang till otäcka bölder som plötsligt börjat angripa det som förr var friskt.
Tre boxningssäckar hänger i rad hållna på plats av ett klot i rostfritt stål, tror man på långt håll. I själva verket är det fråga om en ofantlig mängd viktlösa små dammpartiklar som samlats i olika hem och sedan pressats ihop till minimalistiska skulpturer. Den forna lättheten är ett minne blott och definitionen som smuts har gett vika för en betydligt värdigare existens då dammet blivit konst. På liknande sätt kan mycket i tillvaron omvärderas genom att uppmärksammas och ses ur ett nytt perspektiv.
Det undermedvetna dominerar en installation där getingbon, fjärilar och deformerade dockgestalter förs samman. I outgrundliga scener ur en annan verklighet samsas surrealistiska betydelseskikt med naturens överlägsna strukturer fulla av bräcklig skönhet. De förekommer rikligt även i andra sammanhang där mera sinnliga undertoner finns i fokus.