HBL 12.10.2013 Några få verk och material som av tradition präglas av fysisk tyngd blir paradoxalt nog en helhet som fokuserar på det näst intill immateriella. Ilmari Grytas (f.1979) Hållplats är en till formen realistisk återspegling av verkligheten. Verkan av den innanför entrén är en hisnande upplevelse då vyn utanför galleriet med lätt förskjutna drag tycks ha flyttats in och i stället för bakom ryggen befinner sig framför en.

Den oväntade spegelverkan ändrar om hela rumsuppfattningen och får en att betvivla sina sinnen. Marken under fötterna tycks flyta och den fysiska vikten förlora sin betydelse. Magin är dock bara inledningen till temat som Gryta tillsammans med Meri Peura (f. 1981) har tagit sig an, nämligen oron för människans omättliga behov av välstånd och framgång.

I verkligheten är hållplatser höljda av olika slags reklam, alla avsedda som vägledning på väg mot allt mer frenetiskt ägande av ting. Grytas vackra illusion får oss att i stället inse vikten av det obehindrade och fria också i vardagen.

I hans sakta roterande reklampelare gestaltas en regnbåge som symbol för det ogripbara och flyktiga, infångad inom glas. Till följd av sammanhanget förefaller det vara fråga om drömmar vars karaktär bestäms av förväntningar utifrån och sålunda förblir föreställningar fyllda av tomhet.

Detta inte att förväxla med de livsnödvändiga drömmar som uppstår ur andra premisser och oberoende av fullbordandet gör livet värt att leva. Deras närvaro anas i Grytas små bronser med stark verklighetsanknytning. I dem förenas referenser till rörlighet och förändring på ett mångtydigt sätt som ändå koncentreras på det fysiskt gripbara och därigenom återskapar något av balansen.

Peuras jättelika skimrande berg utfört i vitmetall kröns av en topp som klätts med 22 karats guld. Som en fjärran hägring förhäxar guldet och framkallar en oemotståndlig dragningskraft. Det fungerar som en ledstjärna i människans strävan efter det som till det yttre karakteriserar välfärd. Vägen dit är mödosam, och utan eftertanke och annat innehåll även dömd att förbli just hägring, bedräglig och själlös.

I Peuras videoprojektioner understryks vanans förödande betydelse för människan. Det tanklösa upprepandet gör en blind för det essentiella i tillvaron och hindrar en effektivt från att uppmärksamma det som är av vikt.