HBL 11.9.2010 Lån från andra konstnärer och ett svulstigt uttryck karakteriserar spanska Manolo Valdés (f. 1942) arbeten. Han började sin konstnärsbana i Spanien på sextiotalet i den samhällskritiska gruppen av unga konstnärer, Equipo Crónica. De kommenterade i sina av popkonst influerade verk samhället som då styrdes av Franco. Gruppen upphörde 1981 varefter Valdés har verkat som individuell konstnär. Sedermera har han ägnat sig åt formalistisk konst full av referenser till det förgångna, bortom det samhälleliga engagemanget.

Hans nya måleri tycks bestå av ytterst få medel där en ständigt återkommande kvinnofigur utgör grunden.
Resultatet blir tunt i flera bemärkelser. Figuren är vare sig realistisk eller på annat sätt mångfacetterad, för det mesta blir den till ett slags ihåligt skal. Som en desillusionerad blick mot den frånvarande själen. Med föga variation eller nyansering blir den som ett mönster där framför allt bakgrunden varieras. Säckväv som på skiftande sätt används som grund eller som grova trasor omkring figurerna lyckas inte riktigt med intentionen att förläna verken djup. Intrycket blir det motsatta, detta slags upprepande blir ett tomt manér.

En annan för Valdés karakteristisk form har han lånat från den spanska barockmålaren Diego Velásquez berömda målning Las Meninas. Den böjda formen ses såväl i hans grafik som i de tidigare stora skulpturerna.

I de grafiska bladen återges Velasquez figur tillsammans med andra fragment ur konsthistorien. I skulpturerna förenas det klassiskt finstämda med det våldsamt fragmenterade på ett sätt som är synnerligen ambivalent. Två monumentala skulpturer kan ses i Esplanadparken utanför galleriet.

Utställningen är ytterst ojämn vilket får en också att förundra sig över den absurda prissättningen. Tanken uppstår om det beklagliga i att konst i likhet med allt annat under dagens penningbegär har blivit ämne för spekulation.
En konstnär som uppmärksammats internationellt tycks kunna presentera verk utan urskillning. Mångfaldigandet av ett likartat uttryck borde inte kunna mynna ut i en vinningslystnad av dessa proportioner. Valdés har sannerligen färdats fjärran från det idealistiska förhållningssättet i sina unga dagar.