HBL 18.7.2010 I början av sjuttiotalet såg Finland och dess konstscen avsevärt annorlunda ut. Världen hade ännu inte öppnats och kommunikationen över gränserna var begränsad. Förutom den traditionella konsten dominerades uttrycket framför allt av det politiskt medvetna. Vänstervindar från sextiotalet angav ännu riktningen för den radikala konsten.
Bortom det uttalat politiska utformades småningom en grupp med likasinnade konstnärer som kallade sig Skördemännen. Trots stora skillnader i sättet att uttrycka sig drogs de samman av förundran och nyfikenhet inför livet och konsten. De såg tillvaron på ett nytt sätt. Det innebar någonting som tycks bli alltmera sällsynt, nämligen ett förhållningssätt där också vardagen var en del av konsten. Vänskap och gemensamma upptåg blev en bas för allehanda experiment.
De centrala figurerna i Skördemännen var Pekka Airaksinen, Carolus Enckell (f 1945), Antero Kare (f 1946), Philip von Knorring (f 1948), Olli Lyytikäinen (1949-1987), Jan-Olof Mallander (f 1944), Carl-Erik Ström (f 1938), Ilkka Juhani Takalo-Eskola (f 1937), Erik Uddström (f 1945), Peter Widén (f 1946) och Stuart Wrede (f 1944). De representerade ett avantgarde där inslag av experimentell musik och performance samsades med foto, måleri och teckning. Underground och begreppskonst, såväl av dem själva som av utländska konstnärer, möttes i deras galleri för experimentell konst, Cheap Thrills.
Lyytikäinens korta liv präglades av en outsinlig virtuositet. På sjuttiotalet inbegrep Mallanders begreppsliga uttryckssätt också reflektion i form av konstkritik. Enckell förenade sin subtilt abstrakta kolorism med essäistik. Airaksinen och Widén var i likhet med Mallander aktiva i det experimentella bandet Sperm. von Knorring kändes för installationer där ny teknologi fick poetiska drag. Wredes bakgrund som arkitekt gav upphov till avskalat rumsliga verk. Takalo-Eskola gjorde lättsamma nakenperformancer. Ström och Uddström var fotografer. Kare intresserade sig för det artificiella.
På Fotografiska museet visas nu en utställning, After Sauna Art, som fokuserar på Skördemännen och fotografiet. Den karakteriseras framför allt av det dokumentära. Enckell lyser ändå med sin frånvaro, likaså Airaksinen. I övrigt är helheten fräsch och erbjuder en fängslande återblick in i sjuttiotalets alternativa konstnärsliv.
Bilder av Takalo-Eskolas performancer och collage visas här i otaliga variationer. Det mest centrala tycks vara ett slags lekfull återgång till ursprunget där hans nakna uppenbarelse avbildas i naturen ur olika perspektiv. Ström visar fotografier där surrealistiska förslag på berättelser dominerar. Lyytikäinens fotografier är seriella och består ofta av små fragment. Av Wrede och Mallander kan ses dokument av deras konceptuella verk. Uddström tycks mest ha koncentrerat sig på klassiskt porträttfotografi.
Av en outgrundlig anledning ses här också en jättelik installation av Kare från år 2007. Den skulle gott ha kunnat ersättas med en ordentlig projektion av von Knorrings experimentella smalfilmer från slutet av sextiotalet som nu visas i en liten monitor.
Finlands fotografiska museum har tillsammans med förlaget Maahenki i samband med utställningen publicerat en bok med samma titel, After Sauna Art. I den dokumenteras Skördemännens aktiva år ur olika perspektiv där fotografiet och språket finns i fokus. Förutom att presentera konstnärerna ges också en kort presentation av kvinnor som mer eller mindre aktivt hörde till gruppen.