HBL 11.6.2016 Att bestämma ett tema för en utställning med fjorton samtidskonstnärer från Island väcker förundran. Att temat dessutom utgörs av vatten, ett av de mest utslitna motiven i dagens konst, gör inte saken bättre.

Efter att ha sett verk efter verk på Amos Andersons konstmuseum med vatten som rörlig bild är man fullständigt utmattad. I vanliga fall brukar det tillåtas mer eller mindre fria tolkningar men så är inte fallet här. Tvärtom tycks det finnas strävan efter ett enformigt och konkret förhållningssätt fjärran från att främja något slags egenart. För konstnärerna är det olyckligt då även i fall där essensen skulle vara av intresse fördrivs det av det oupphörliga skvalpandet, som en förutbestämd struktur omöjlig att undfly.

Till exempel Sirra Sigrún Sigur∂ardottirs (f. 1977) ämne, Aegagropila Linnaei, en säregen rund organism som levt flytande i vatten men som är på väg att dö ut, är i sig intressant. I de två projektionerna återges vatten under och över ytan i stället för att ens symboliskt försöka fånga algens väsen eller dystra öde. Endast det runda glasklotet intill projektionerna ges som en vag referens. Rúrís (f. 1951) dokumentära filmer över miljöförstörelse på Island engagerar och gör en upprörd å naturens vägnar. De skulle dock ha en större skärpa i en mindre, mer samlad form.

På museets översta våning stegras dramatiken av Steinunn Gunnlaugsdóttirs (f. 1983) installation som först uppstår i form av en diffus, övergripande ljudvärld. Som om de skulle sväva omkring, höljer upprört kusliga kvinnliga röster rummen i svepande, ibland rent fysiskt kännbara, påträngande ljudskikt. I en stor projektion ses en ensam gestalt med håret flygande i vinden där hon sitter mitt i det dunkelt öde snölandskapet. För ansiktet håller hon en skimrande oval form ur vilken ljusets skiftande strålar reflekteras.

Det ångestfyllda och outgrundliga flyr undan i den andra liknande projektionen där uttrycket banaliseras av det vardagliga poserandet i dagsljus mitt bland skvalpande vågor.

På Elverket i Ekenäs fortsätter vattnet bölja. I Ósk Vilhjálmsdottirs (f. 1962) projektioner på två hela väggar mittemot varandra ses hamnen ur ett gungande perspektiv. Hennes drivfjäder är uthållighet i samspel med naturen vilket anas i den osynliga simmarens sporadiska flås under vågornas dominerande dån. Också här skulle ett mindre format med fokus på ansträngningen skärpa uttrycket.

Ett verk som genom den inspirerande intensiteten avviker från det övriga är Gunnar Jónssons (f. 1988) orkester som i en projektion spelar inför rörliga bilder från en gammal fisktrålare. Kompositionen är experimentellt atonal och ytterst känslig i tonerna vilket gör att verket för nyansernas skull borde ha erbjudits i övrigt ljudlösa omständigheter.

I enlighet med utställningens anda har man dock placerat verket mellan två andra med starka ljud. Detta är fullkomligt respektlöst och kränkande mot såväl konsten som konstnären i fråga.

Ett annat ljudverk finns under ett träd ute på Elverkets gård, om än i väntan på regn för att ljuda. I Unndór Egill Jónssons (f. 1978) sympatiska vattensamlare har källorna i form av behållare varsamt bundits till trädets högre grenar. En slang ned från dessa skall förse kugghjulet med regnvatten som sedan sätter i gång en komposition av Hlynur A.

Ute vid stranden finns hela utställningsprojektets pärla. Där har Finnbogi Pétursson (f. 1959) byggt en minimalistiskt stram kub av fanerskivor vid vattenbrynet. Efter att ha kommit in genom en öppning vid sidan ser man först bara väggen mittemot. På andra sidan väntar ett kvadratiskt rum där bortre väggens nedre del lämnats öppen. Där kan gränslinjen mellan vattnet och sanden skådas samtidigt som man tar del av ett flyktigt skådespel på väggarna. På dem reflekteras ständigt föränderliga, eteriska skeenden då vågorna och ljuset dansande färdas mot varandra för att i följande ögonblick åter skiljas åt.
Upplevelsen är fylld av meditativ ro och utmärks av förmågan att uppmärksamma och fånga det ogripbara, ens för en flyende stund.

I Villa Schildt visas verk av Bjarki Bragason (f. 1983). Han drivs av ett intresse för historiska skikt och deras verkan på människan. Fragment från det förgångna har blivit installationer som flankeras av dokumentär rörlig bild i monitorer. Så skilda element som det av Alvar Aalto ritade biblioteket i Viborg och en flyktinganläggning på den grekiska ön Leros förenas av begrundan över utanförskap och mänskligt lidande som följd för flykt. Resultatet blir något förvirrat men att beröra flyktingkaoset genom stycken av förbrukat staket är vida överlägset de exploateringar av olyckliga människoöden i konstens namn som setts under senare tider.