HBL 19.5.2007 Begreppet främmandegöring leder tillbaka till ryska formalister i början av 1900-talet. Syftet var att fördjupa varseblivningen och undvika det de såg som en automatisering av tillvaron. De tre konstnärerna Päivi Takala, Pia Euro och Elena Näsänen vars arbeten nu visas på Forum Box kan på bildkonstens område ses på var sitt olika sätt närma sig en liknande strävan.
Elena Näsänens filminstallation i ett mörklagt rum är en underlig blandning av vardag och dröm. En kvinna insvept i en blå sjal stiger ut ur ett belyst hus och beger sig rakt in i skogen. Hon går med trevande steg och sväljs sakta av mörkret. Bilden blir fragmentarisk, ljudet stiger och kommer i fokus. Kvinnan vandrar frånvarande lik en vålnad, den blå sjalen skymtar ibland ur det i övrigt svarta. Hennes närvaro anas främst genom läten av de prasslande löven och kvistarna som bryts. Plötsligt inträffar det något, ljudet av kraftiga andetag hörs och ett tumult förefaller bryta ut i mörkret. Kvinnan fortsätter dock oberörd sin vandring, når till sist skogsbrynet där hon stannar medan ett fordon närmar sig och belyser hennes ansikte. Hon stelnar till med ett förnöjt leende och ljudet av den passerande trafiken hörs bortom bilden. Dramatiken i videon bygger på det suggestiva ljudet och skiftningarna mellan närvaro och det fördolda. Narrativets förenklade karaktär erbjuder framför allt en ram för ljudsättningen som tillsammans med mörkrets mystik framkallar rum för tolkningar.
Pia Euros installation är till synes en hyllning till ljuset. Den pyramidala formen skapas av en mängd massproducerade armaturer gjorda av vitt rispapper. Mot det artificiella ställs ett långt stycke filt som även det hängts i taket och till hälften höljer de runda lamporna. Installationen ändrar karaktär när man betraktar den från olika håll. Framifrån är det ljusflödet och de runda formerna som tillsammns skapar en kontemplativ öppenhet där de avskalade formerna står för renhet. Sett från andra sidan blir verket till en mera hemlighetsfull och skulptural form där ljusskenet ur filtets strama öppningar och lampornas yttre konturer accentuerar det mera gåtfulla. I sina videoverk förefaller Euro behandla det komplicerade i att nå den andre. Man är i dubbel bemärkelse förblindad. Monitorerna har dock fått en misslyckad placering där även betraktaren blir bländad, av det starka dagsljuset.
De ytterst avskalade målningarna av Päivi Takala ger uttryck för en förbryllande tudelad syn på tillvaron. Samtidigt som hon avbildar det beslöjade och hemlighetsfulla skapar hon å andra sidan utrymme åt det kraftigt sekulariserade och vardagliga. Hennes gestalter skulle till en del kunna härstamma direkt ur reklamvärlden med de noggrant detaljerade klädesplaggen. Kontrasten mot hennes finstämda penselföring och de i övrigt sobra kulörerna blir slående. Även ödsligheten och det bortglömda ingår i hennes värld där det dystra och meningslösa ständigt tycks drabba samman med det estetiskt sköna. Det förstämt overkliga betonas ytterligare av gestalternas hållning där distansen genom det bortvända blir påtaglig.
Utställningen är väl strukturerad och bjuder på tre olika sätt att se på världen.