HBL 15.10.2011 Varför slås man ofta i konstsammanhang av något som påminner om leda? Då syftar jag på samtal som förs när etablerade konstnärer möts. I stället för att handla om konst berör diskussionen ofta de yttre former som råder inom konstfältet. Tyngdpunkten tycks ligga på kuratorer och annat konstfolk och deras positioner i olika internationella eller inhemska sammanhang. Eller stora museer och deras strategier. Med andra ord spekulationer kring det som kan definieras som framgång eller möjligheter till en sådan.
När blev strukturerna mera intressanta än själva innehållet? Och hur förstår vi i dag begreppet framgång? Vad är betydelsefullt? Är det inte längre förenligt med en fördjupad förståelse av konstens väsen eller i synnerhet av livet över huvud taget? Glädje över framstegen i sitt eget eller andras konstnärliga uttryck? Spirituella och passionerade samtal kring varat och konsten?
Detta slags tomhet kristalliseras i den pågående debatten om ett eventuellt Guggenheimmuseum i Helsingfors. Konsten lyser med sin frånvaro i diskussionerna. Man talar om turister, begärliga penningflöden, branding och museets yttre skal. I övrigt tycks en djup tystnad råda. Var är konsten?
Den frågan behöver man inte ställa hos de alternativa konstkretsarna. Där finns konsten överallt, man andas den och lever mitt bland den. Där är den en självfallen del av vardagslivet lika väl som ämne för häftiga diskussioner. Konst är inte varor och beräkningar utan tankar och idéer. Många av dagens unga konstnärer skapar själva scenen för sin konst. De letar aktivt efter rum och tillfällen för att inte vara alltför beroende av de stora institutionerna. Det leder till en större frihet och garanterar en större publik. En publik som inte uppskattas i antal utan i hängivet engagemang. Här är det inte fråga om titlar och positioner utan i stället om öppna personliga relationer med fokus på nyfikenhet och förundran.
På samma omedelbara sätt fungerar de internationella kontakterna. Det finns i dag ett omfattande nät av konstnärsresidens världen över. Framgång och internationellt samarbete har omdefinierats till möjligheter att i en främmande kultur få arbeta och personligen umgås med kollegor med en annan bakgrund. Att få reflektera tillsammans och lära sig nya sätt att se på världen, bortom det slags värderingar där det mest betydande är begäret efter förnämliga meriter i ens curriculum vitae. Att låta sig bländas av föreställningar kring berömmelse och makt är bedrägligt. En hel ljuvlig värld av äkta inlevelse går då förlorad och kan inte lätt återerövras.