HBL 4.5.2013 Få samtida finländska konstnärer har rönt lika stor uppmärksamhet internationellt som Eija-Liisa Ahtila (f.1959). Under två decennier har hon ägnat sig åt rumsliga verk där rörlig bild står i fokus.
Förskjutning och splittring är hennes grepp, beträffande både form och innehåll. Redan i ett tidigt skede ville hon ifrågasätta filmens linjära konventioner och snart började hon även fragmentera bilden i flera rutor. Pauser och tvära klipp var centrala i hennes bildliga experiment där hon reflekterade över olika betydelseskikt och problematik kring identitet och närvaro. Det blev upptakten till videoinstallationer i allt större format. Småningom inträdde också ett mera omfattande narrativ, som ersatte djupare iakttagelser kring mentala tillstånd eller rumsliga förskjutningar. I dag dominerar formen, i såväl installationernas fysiska förverkligande som i innehållet.
Ahtilas delvis retrospektiva utställning är ett samarbete mellan Moderna Museet i Stockholm och Kiasma. Tre svartvita kortfilmer från 1993 i monitorer blir en prolog till hennes senare produktion. De korta sekvenserna återger scener ur vardagen med vagt surrealistiska inslag. Det till synes spontana blir ett minne blott i de noggrant planerade och producerade senare videoinstallationerna.
Ahtila berör i sina filmer fortfarande människans identitet och relationer mellan olika verkligheter men det tilltagande formatet ger upphov till ett dilemma som till stor del har att göra med hennes människogestaltning. Eftersom betraktaren befinner sig inne i ett imaginärt rum där hon konfronteras med skeendet på flera håll blir skådespeleriets påträngande proportioner ett störande övertydligt drag. I stället för att som tidigare fokusera på laddningen mellan ljud och bild förflyttas uppmärksamheten till det överdrivet personifierade. Så är fallet i Bönetimmen (2005) där förlusten av en älskad hund skildras med stråk av vemod och poesi. Saknadens olika faser återges på ett drömskt sätt genom skiftande bildvärldar. Ljudets betydelse framstår till exempel i scener där vilda hundars fjärran skällande i gryningen åter väcker förtröstan. Det som anas genom referenserna går dock förlorat i närbilderna på den poserande berättaren som genom det medvetet artificiella förflyttar tyngdpunkten från det autentiska till det förställda.
Ett liknande om än mera tafatt poserande förekommer i Marie bebådelse (2010) där mirakelbegreppet dekonstrueras. Amatörskådespelare repeterar den bibliska berättelsen och undervisas i symbolernas betydelser av regissören, skådespelaren Kati Outinen. Det sakrala förvandlas till form med utgångspunkt i måleriets traditioner. Tanken på miraklet och det sakrala återkommer på ett mera mångfacetterat sätt i naturscenerna där också djuren har en central betydelse.
En påminnelse om kolonialismen blir den nästan en timme långa videoinstallationen Var är var? (2008). Den baserar sig på en verklig händelse då två algeriska pojkar dödade sin franska vän i samma ålder under de mörka åren av självständighetskamp i Algeriet på 1950-talet. Här omges betraktaren av skeendet på fyra jättelika projektioner. Ur det splittrade bildflödet uppstår en berättelse med surrealistiska undertoner där Döden, en finländsk poet och de algeriska pojkarna imaginärt förs samman. Dokumentärt material från Algeriets frihetskrig kontrasteras mot finländsk vardag och klichéer ur den muslimska världen där även virvlande dervischer med ursprung hos sufierna i forna Persien ingår. Resultatet blir en blandning av ytliga föreställningar och fantasier där perspektivet hela tiden kommer utifrån.
Fiskare / Etyder nr 1 (2007) visas som en kolossal projektion på en hel vägg vilket understryker dess immateriellt existentiella karaktär. Havets höga vågor och horisonten tycks flyta samman, de bildar en underskön scen för fiskarnas slit där endast vågornas mäktiga ljud hörs. Gång på gång anstränger de sig till det yttersta med att komma ut till havs men i likhet med Sisyfos får de ständigt börja om från början. Inte heller fiskarna har något val, de är dömda till en ändlös kamp mot naturens krafter.
Liknande existentiella tankegångar utmärker Horisontal (2011) i sin poetiskt självklara koncentration. I den avbildas en högrest gran horisontellt, delat i sex projektioner tätt intill varandra vilket utgör en fysisk såväl som en begreppslig gest. Verket är en hyllning till det storslagna i naturen och ett möte med närvarons mystik. Vindens sus och grenarnas organiskt mjuka rörelser ackompanjeras sporadiskt av den gamla stammens knakande som en symbol för det till synes tidlösa. Den stillsamma ron bjuder till kontemplation.