HBL 6.6.2011 Det är inte ofta man har tillfälle att se Marja Kanervos konst på gallerier. Hon har sedan åttiotalet ägnat sig åt ett uttryck som fokuserar på det immateriella och svårdefinierbara. Hon har ett begreppsligt förhållningssätt där minnen och det förgängliga finns i fokus. Hennes verk är ofta platsspecifika och rumsliga. Hon undersöker i sina installationer rummets och sinnets olika skikt genom att avlägsna i stället för att lägga till. På så sätt känns det naturligt att hon nu är med om att ta farväl av Forsbloms gamla gallerilokaliteter på Norra Esplanaden. Det gör hon tillsammans med Kari Cavén och Leena Luostarinen. De alla tre är betydande konstnärer som förlänar den sista utställningen stråk av det spirituella och genuina.
Marja Kanervo visar här en betagande installation som består av en bortglömd soffa som fått ett nytt liv. Ett liv som framför allt uppstår ur minnen och de tidsliga skikt som kan förknippas med soffans imaginära förflutna. Hon har öppnat soffans rygg och i stället för att på nytt täcka den låter hon stoppningen bli till referenser för varierande människoöden. Stoppningen utgörs nämligen av knippen med hårstrån som alla bär spår av mänsklig värme. De skimrar mjukt i olika toner och samtidigt med det fysiskt konkreta ger de uttryck för det förgängliga och fragila som människans liv utmärks av. Uttrycket accentueras ytterligare av den subtila, knappt urskiljbara rymden strax vid soffryggen där enstaka hårstrån slingrar i likhet med stjärndamm. Något av detta har hamnat också i en liten hög på golvet och blir i det känsliga ljuset en påminnelse om det som flytt undan. Installationens förtätade placering i det lilla rummet ger tillsammans med den sparsamma belysningen upphov till en näst intill sakral upplevelse som det är svårt att slita sig ifrån.
På övre våningen ses Kari Cavéns skulpturer av konceptuell karaktär. Han återanvänder materia där nya betydelser uppstår, framkallade också av verkens titlar. Han har en förmåga att med få och anspråkslösa medel skapa nya perspektiv på tillvaron. De insiktsfulla titlarna leder en på nya spår. Han besitter också en förträfflig känsla för hantverk vilket kommer till uttryck i hans minimalistiska former som således blir synnerligen mångfacetterade. Ur en mängd sinnrika arbeten höjer sig särskilt ett som består av en nedsliten postlåda och förmedlar en sällsamt sorgsen vädjan. På lådan står skrivet med slarviga bokstäver: edes mainoksia (ens reklam). På sitt lågmälda sätt gestaltar Cavén här en belägenhet där den ofrivilliga ensamhetens smärtsamma utsträckning ger sig tillkänna.
En stor mängd målningar av Leena Luostarinen visas på båda våningarna. Hennes särart som målare är det expressivt poetiska bildspråket där symbolistiska referenser har en central betydelse. Här framställer hon mänskliga figurer vars ursprung tycks vara i den österländska mytologin. De fungerar bäst då de endast antyds med hjälp av den för Luostarinen karakteristiska ytterst uttrycksfulla eteriska linjen.