HBL 4.10.2008
Efter att ha gjort sig känd genom rumsliga installationer med den gripande tyngden av det förflutna har Kaarina Kaikkonen gett sig in på nya vägar. Det är som om det sorgsamma och vemodiga nu skulle ha beledsagat henne till att åter söka sig in i ljuset.
Utställningen på Galerie Forsblom består ännu av det utmärkande för Kaikkonen, nämligen av gamla damskor som hon transformerat till fantasifulla objekt på väggen. I hennes händer förvandlas materien till varierande illusioner om organiska blomsterlika former. Gammalt läder böjs och skärs ända till det oigenkännliga. Tillsammans med noggrant riktat ljus skapar verken en känsla av lätthet där också skuggan har en viktig roll. En surrealistisk svärm av sinnliga små gestalter förefaller ha tagit i besittning galleriets väggar.
Ett slags jättelik målning som Kaikkonen förverkligat med de för henne karakteristiska återanvända plaggen dominerar det andra rummet. De mörka kavajerna på förgrunden bildar ett illusoriskt svallande vatten som sakteligen mot horisonten övergår i ljusare toner. Till skillnad från installationerna blir verket mera stelt och konventionellt genom den avgränsande formen.
På Korjaamos ena galleri finns en installation mera besläktad med Kaikkonens tidigare sätt att uttrycka sig. De tunga och mörka gamla kavajerna har här bytts mot herrskjortor i ljusa färger som i stor mängd svävar i luften. De har stärkts så att de ger upphov till en uppåtgående formation av flygande figurer. Intentionen till trots lyfter det inte riktigt, det vardagliga blir här till skillnad från förr till ett hinder.
Då de rutiga och randiga skjortorna inte synbart bär på ett förflutet har de präktigt fräscha mönstren i detta sammanhang inte en motiverad existens. De låter inte tanken befria sig från plaggens ursprung och på så sätt omvandla dem till den metafor för det fria och lätta som jag förmodar har varit föresatsen. Det gör dock en skillnad om de betraktas i dagsljus eller i en belysning som låter skuggorna fördjupa intrycket.
De återstående verken i det andra galleriet på Korjaamo är en ny erövring för Kaikkonen. Hon har tagit ett steg vidare från de fysiska skoskepnaderna och fångat dem som fotografier. Mot den ljusa bakgrunden framträder minimalistiska porträtt av de besynnerliga figurerna. Helheten behärskas dock framför allt av skuggorna som i varierande ljusblå toner lever sitt eget liv och förlänar bilderna ett drömskt djup. Fotografierna skulle ha varit värdiga ett betydligt större format så att det immateriella ytterligare skulle ha accentuerats.
Det är inte lätt att förnya sig efter stora framgångar som för Kaikkonen länge varit de ytterst intensiva och omfångsrika installationerna med mörka undertoner. Hon tycks emellertid, respektingivande nog, ur sina egna utgångspunkter sträva efter någonting nytt, efter det ljusa och viktlösa. Detta kommer bäst till uttryck just i fotografierna där hon börjar närma sig tanken om det fria och obundna.