HBL 3.12.2016 I en konstvärld med allt större krav på effektivitet och anonym intighet behövs tankens anarki. Spår av den uppstår på ett inspirerande sätt hos Videokaffe, en konstnärsgrupp vars medlemmar trots olika bakgrund och nationaliteter delar ett gemensamt förhållningssätt.
De elva medlemmarna kommer från Tyskland, USA, Finland och Ryssland och har förutom individuellt arbetat tillsammans sedan 2011. Att gå tvärtemot rådande konventioner, att sakta ned i stället för att påskynda eller att låta slumpen förenas med observationer tycks ingå i deras strävan.
Deras experiment handlar om skiftande elektriska skeenden som de även har förmågan att konkretisera och ge en sammanhållen estetisk form. De kombinerar hantverkskunnande med återanvändning och använder teknologin som medel för idéer i stället för att låta den bli självändamål.
De transformerar till synes enkla fenomen till invecklade förlopp fyllda av sinnlig och visuell glädje. Skeendet är ofta av stillsam karaktär och påminner mer om reflektion över den ofrånkomliga föränderlighet allt levande utmärks av.
Utställningsformen väcker först misstankar genom det trendiga konceptet där en pågående process finns i fokus. Oron visar sig dock obefogad, här finns en välförsedd uppfinnarverkstad men även slutförda individuella arbeten. I varierande sammansättningar arbetar konstnärerna under hela utställningen för att färdigställa ett slags elektronisk krets som skall föra samman de olika verken i nedre våningen.
Tills vidare finns där till exempel tyska Sebastian Zieglers kaffemaskin. Han har öppnat och tagit isär elementen i en kostsam ny kaffemaskin för att sammanföra dem på sitt eget sätt och åskådliggöra vattnets färd mot att bli en kopp kaffe. Till sin hjälp har han diverse återanvända plastbehållare, plaströr, kopparrör och annat som han ordnat i lådor och hängande på väggen. Efter en mängd fullt synliga faser skall koppen fyllas av rykande färskt kaffe.
Den finska konstnärsduon Jenny Mild och Jack Balance har också en, om än trasig, kaffebryggare som utgångspunkt i sitt verk. I stället för kaffe skall slutresultatet bli rörlig bild i en utsliten monitor, spelad av en gammal VHS-spelare. Som i ett slags konkret science-fiction leds elektriciteten genom hinder av många slag till att äntligen få play-knappen nedtryckt för att sätta i gång videon. Och sedan även till att stänga av och spola tillbaka bandet. Båda verken blir till ett hypnotiskt visuellt äventyr där fysikens lagar belyses.
På galleriets övre våning ses några verk där rörelse av mer eller mindre obemärkt karaktär äger rum. Tyska Mark Andreas stiliserade svarta drake på väggen har i sitt inre vätska som i ytterst långsam takt småningom kommer att nå drakens svans och få vingarna att lyfta. Under tiden håller man andan inför det som nästan är oskönjbart.
I Heini Ahos försynta installation på golvet har det levande börjat svartna och tiden rinna ut. Tyska Thomas Westphal prövar gravitationskraften genom att ytterligare understryka en bollvirtuos gärning i två rörliga hängande monitorer.
Olli Suorlahtis mekaniska sax har svårt att bestämma sig. Den ljudlöst och oupphörligt rörliga saxen öppnar sig trotsigt beredd att hugga men böjer sig strax ned i en ångerfull graciös båge. Förloppet blir en träffande metafor för känslornas motstridiga skiftningar.
En ännu mer meditativ scen öppnar sig i amerikanska Andrew Demirjians färgpoem som han förverkligat i samarbete med James Proctor. Utgångspunkten är Benjamin Moores ofantliga digitala färgkarta. I en monitor fylls ytan av ett systematiskt nät runda former ur vilka det med skiftande mellanrum höjer sig ett varierande antal likaså runda former åt gången i olika kulörer. De förs samman samtidigt som färgernas titlar uppenbarar sig på skärmen och förenas till ett slags oväntade strofer, för att i kommande stund åter ersättas av andra. Det rytmiskt föränderliga inbegriper även tillhörande ljud och dess styrka. Här uppstår en förtrollning vars lågmälda och begreppsliga natur skulle förtjänat ett eget rum och en projektion i större format.