HBL 6.4.2013 Till en början tycks de tre konstnärernas uttryck ha likheter med varandra till följd av deras begreppsliga förhållningssätt. De närmar sig alla tillvaron med en nyfikenhet där det lågmält stillsamma finns i fokus. Deras respektive rum präglas av det eftertänksamma som trots allt kanaliseras helt olika.

Anu Tuominen (f. 1961) har gjort sig känd som ett slags konstens magiker som trollar fram nya betydelser ur fullkomligt vardagliga gamla ting. Hennes känsla för materia har tillsammans med en ypperlig blick för associationer gett upphov till verk där hon klär av begreppen för att förläna dem ett nytt liv genom överraskande konstellationer. Det visuella förenas på så sätt med det intellektuella och får en att ta del av den tillfredsställelse som iakttagelser kring olika perspektiv kan skänka.

Den för Tuominen karakteristiska färgvärlden har här antagit dovare nyanser. I stället för att ägna sig åt visuellt sprakande kontraster blir hon en samlare av naturens egna förfinade uttryck. Dem ordnar hon på nytt och skapar ett slags vardagens arkiv där stenar av varierande form och färg kan bli allt ifrån aladob och bröd till tofflor i olika storlekar. Den koncentration som tidigare utmärkt Tuominens samlingar ersätts här av den seriella upprepningen som snarare handlar om hela arter än de mera unika upptäckterna. Ett helt nytt element är fotografierna där funna föremål blir del av vagt surrealistiska tankegångar. I dem går Tuominens känsla för tingens fysiska väsen förlorad och magin hos dem tunnas ut till likgiltig estetik.

Ord och bokstäver är centrala för Emma Rönnholms (f. 1984) till viss del interaktiva verk där hon reflekterar kring det tillfälliga och föränderligt förvirrade. Hennes små knyten består av kokta och pressade tidningssidor, fulla av ord och meningar som bevarats transformerade till en formlös massa. En träffande kommentar till dagens informationsflöde där innehållet allt mer tunnas ut.
Även i övrigt tycks hennes arbeten vara fyllda av fragment på väg att fly undan. Böckerna har endast kvar titeln Niin kuin ei olisikaan (som om det/man inte fanns) och fuktiga sidor med vaga spår efter den forna texten.

En kontrast mot det svårdefinierade och flyende framkallas av små skyltar med bruksanvisningar på väggen. De för tanken till totalitära system där individens tanke- och initiativförmåga ständigt förnekas.

I salen högst uppe ses Laura Könönens (f. 1980) två ytterst avskalade verk. Känslan av frånvaro griper paradoxalt nog fysiskt tag i en och får tiden att stanna. Telefonkiosken står tom och övergiven, luren har fallit och stelnat i ändan av tråden. Kiosken är bokstavligen huggen i sten och andas den ödesdigra stundens tyngd. Någonting oåterkalleligt har ägt rum och lämnat efter sig en absolut tystnad. Tyngden bestrids dock av kioskens transparent skimrande golv som åter väcker tanken om gryende öppningar. Också vattenkranen med den knappt skönjbara droppen blir i all sin enkelhet en metafor för tidens förtätning, bortom ord och definitioner.
I galleriets Mediabox visas Marika Orenius (f. 1971) videoinstallation där fragmentariska scener förenas till en inre resa.