HBL 30.3.2012 Det förflutna har länge stått i fokus i Johanna Ilvessalos (f. 1964) poetiska uttryck. Hon arbetar med skulpturala installationer där tiden tycks stå stilla. Känslan av rörelse uppstår ur ljusets möte med materia vilket gör att verken framför allt karakteriseras av det förgängliga och fragila. Också ljud är ibland ett viktigt element som tillsammans med ljuset transformerar glas och metall till fragment ur en drömsk verklighet. Svartvita fotografier återger människor från en förgången tid. Det är inte fråga om porträtt utan snarare om vaga referenser till minnen och stämningar som varit av betydelse.
Det centrala verket på Galleri Jangva är ett slags vålnadernas springbrunn. Mörka bilder av knappt synliga ansikten höljs ytterligare av ett ständigt vattenflöde. Ljudet av vattnets droppande förenat med dess organiskt föränderliga spröda skuggspel på väggen får till stånd en förtätad stämning fylld av kontemplation och vemod.
Den saknad som här sluter sig kring en antar en mera konkret form i ett slags jättelika medaljonger hängande ned från taket. Vattnet har blivit till tårar som tynger de gamla runda bilderna. Dropparna påminner dock också om den fukt som i gryningen eller efter regn samlats på blomstrande grönska och för så tanken till spirande liv. Liknande medaljonger har under senare år blivit ett återkommande element i Ilvessalos installationer. En fin serie fotografier med tyst dramatik finns i ett litet rum intill.
Som om detta inte skulle vara nog visar Ilvessalo även fotoserier där vattnets roll blir en helt annan. Det är fråga om färgfotografier där porträtt täcks av runda fuktfläckar. Hon tar så steget från det förtrollade och svårdefinierade mot det konkreta och vardagliga. Resultatet blir formalistiskt, vattnets och bildernas mångbottnade symbolik stelnar i poserade scener som förflyttats till nutid och endast fokuserar på form. I stället för att lita på den känslighet och fåordighet som präglar de hypnotiska verken ändrar hon riktning mot det föga motiverade och lättsamma. Sålunda splittras uttrycket och den i grunden gripande eftertanken far illa av motsägelsefulla tankegångar och alltför många verk.