HBL 25.11.2006
Hannu Siréns spartanska helhet på galleri Artina ger upphov till skiftande tankar. När hela utställningen består av tre verk blir tomheten också ett uttryck att förhålla sig till. I Siréns svarta granitstycken lyser varje spår av människans hand med sin frånvaro, helt i enlighet med en av minimalismens grundsatser. Här är det fråga om ytterst avskalade rektanglar eller kvadrater i räta vinklar. Det enda verket i det bakre rummet bildas av en enhet med sexton stycken svarta granitskivor som placerats direkt på golvet och förenas till en kvadrat. Den rena symmetrin balanseras av den noggranna placeringen där verket inte möter en enda av rummets väggar i rät vinkel. På det här sättet blir materiens omisskänliga tyngd tillsammans med den matta svärtan paradoxalt nog till ett uttryck för ett slags lätthet och får en att betrakta rummet med andra ögon.

Granitkuben i det främre rummet är förlagd i ett hörn där den blir det första man möter. Kuben har slipats så att rummets yttre konturer återspeglas i den glänsande ytan. Ställer man sig i exakt rätt position framför verket uppenbarar det sig plötsligt som en illusion av det transparenta. Den solida stenmassan förvandlas genom en optisk synvilla till någonting mera hemlighetsfullt. Granitrektangeln i samma rum förstärker med sin lågmälda beständighet ytterligare det enhetliga intrycket. Den är i likhet med kuben placerad som om den skulle resa sig ur väggen och på så sätt kommentera sin omgivning.

Det koncentrerade och harmoniska uttrycket till trots förblir tilltalet förunderligt stumt. Detta föranleds främst av belysningen. De arkaiska formerna och det ringa antalet arbeten talar ett annat språk än detta vardagens alltför hårda och allsidiga ljus som obarmhärtigt röjer tristessen i gallerilokalens glasfibertäckta väggar. Det reser hinder för den kontemplativa upplevelsen.