HBL 15.8.2009 Tanken på två konstnärer som tillsammans skapar ett gemensamt verk väcker farhågor.
För att kunna lyckas med det fordras ett intuitivt medvetande i förening med ett förhållningssätt som båda delar. Susanne Gottberg och Markus Kåhre tycks i varandra ha funnit en själsfrände, eller åtminstone har de genom ständigt pågående samtal kunnat ta vara på det som skiljer deras tankar åt. De har också tidigare på var sitt håll utforskat existensens varierande skikt, Gottberg som målare och Kåhre framför allt genom rumsliga experiment.
Gottbergs måleri har alltid utmärkts av ett genuint intresse för varandets gåtor. I hennes eftertänksamma verk förekommer ofta hus eller reflektioner av dem. På så sätt är de snarare betraktelser kring sinnets invecklade väsen. Kåhre har mera konkret gestaltat perceptionens skiftningar. Djupet och det gåtfulla i rum vid gränsen till det imaginära tycks intressera dem båda.
Som en del av Helsingfors festspel har Gottberg och Kåhre tagit sig an nedre våningen i Amos Andersons konstmuseum. Resultatet har blivit en illusorisk verklighet där den existerande arkitekturen bildar stomme för en i övrigt fullständig transformation. Här vandrar man i en omgivning där perspektivet skenbart följer det realistiska men som ändå blir till något helt annat. Allt är målat på duk som sedan omsorgsfullt spänts för att skapa de olika utrymmena.
Den lilla piazzan omges av murar med fönsteröppningar där varierande slags ljus skymtar till. Varje fönster döljer en gåtfull tillvaro som endast vagt kan anas. Ljuset används här som symbol för olika grader av integritet samtidigt som det också ger upphov till diskret eteriska alternativ till på de dolda djupen. I det stillastående kan en stark närvaro erfaras trots avsaknaden av fysiska tecken på liv.
Trappan som leder upp är i sin nya tränga version full av förväntan som blir allt intensivare i den rödmålade korridoren. Dörrar som låter sig anas i väggen skapar en föreställning om ytterligare rum och vrår utom synhåll. Det varma skenet i de intensivt röda väggarna sluter sig kring betraktaren. I ändan på korridorerna öppnas en outgrundlig alternativ tillvaro, återigen som ett slags ny möjlighet.
Stämningen blir småningom allt mera vardaglig och avslutas i ett intetsägande rum av modernt snitt. Det fungerar som en utgångspunkt för den fria öppenhet som kan erfaras genom de stora fönstren. Kan det någonsin vara så okonstlat och fritt från förvecklingar? Kontrasten mot det övriga är slående.
Det vardagliga får fortsättning i en annan sal där Gottberg och Kåhre på ett rationellt sätt avvecklar den förtätade tomheten och ägnar sig åt en fysisk verklighet. Här ses vissa detaljer ur måleriinstallationen som genom ett förstoringsglas. De olika armaturerna i en målning träder ut ur sin tidigare roll som symboler och blir blott och bart fysisk materia. Också det konkreta livet med människorna som i installationen saknas, återkommer här med full kraft. De syns på två stora dukar mittemot varandra, om än mera som ett slags flyktigt overkliga gestalter. All rörelse på gatan utanför hamnar för en kort stund i bild.
Det två år långa samarbetet mellan Gottberg och Kåhre har också dokumenterats i en film som visas på museets sjätte våning. De två har gjort ett ofantligt arbete som resulterat i ett slags scenografi, helt öppen för olika slags tolkningar. Det avskalade uttrycket i all sin sparsamhet bär på spår efter människans hand. Också med anledning av detta blir det, paradoxalt nog, närvaron som framför allt karakteriserar gestaltning av en skenbar tomhet.