HBL 26.4.2010 Minimalistisk återvinning och titlarnas stora betydelse hör nära samman med Kari Cavéns konst. Han är en hängiven observatör som har en förmåga att av bortglömd materia trolla fram konstverk fulla av substans. De består av tankeexperiment enligt begreppslig tradition. Han tycks ha återhämtat sig med full kraft efter den något vilsna utställningen år 2008. Nu har han på nytt funnit den glädje och värme som är karakteristiska för honom. Han har också återgått till sina ursprungliga källor där gediget råmaterial har en central roll.
Att kliva in på galleriet är som att omslutas av personliga berättelser fulla av inlevelse. Vartenda ett av de otaliga verken inrymmer en autonom historia. Den framkallas av den förtätade sammanställningen av föremål tillsammans med de underfundiga titlarna.
Här finns ett fyrkantigt hav av klockor där de enkla visarnas obevekliga framåtskridande blir till en organisk rörelse utan slut. Tickandet ger upphov till en rytmisk ljudvärld med aningar av såväl regndroppar som annat av mera mekanisk karaktär. Hela verket tycks pulsera av liv som får en att glömma dess plastiga framtoning. Detta slags förskjutningar försiggår hela tiden i Cavéns konst. Han prövar betraktarens uppfattningsförmåga genom sina lekfulla förslag på annorlunda gestaltningar av verkligheten. Komponenterna består ofta av vardagliga ting som han betraktar ur ett överraskande perspektiv. Så sker till exempel med begagnade brandslangar som här förekommer i riklig mängd. I Cavéns händer har delar av dem transformerats till avskalade verk där den geometriska ytan förefaller ha vävts av de avlagda sladdarna. Resultatet är stränga former med rutmönster som i sin uttänjda uppenbarelse för tanken till förvrängd modernistisk formgivning.
En skulptur på väggen av samma materia är som ett livets träd i urban tappning med de spretande delarna i glödande rött. En tillbakablick in i landets förflutna uppstår av verk gjorda av de flätade avigsidorna av slangarna. Som en modern version av näverkontar i samtal med varandra. Cavéns rörliga intellekt har också gett upphov till en annorlunda tolkning av en omelett. Eller snarare till den föregående fasen där äggen ännu har kvar hela sin existens. De är gjorda av ljust trä och trängs på en grovt täljd hylla på väggen. En ypperlig bekräftelse på den känsla för form och materia som är basen för Cavéns konstnärskap.
Humorn är ändå inte den enda rådande stämningen här. I vissa verk tycks finnas drag av livets mörkare sidor. Så är fallet med skrivmaskinen som heter Luomistyön tuskaa (skapandets ångest). I den är varje tangent försedd med en vass skruv vilket låter en ana stunder av brusten skaparförmåga.
Det mest gripande verket är en stor tavla där en medfaren röd dunjacka har glasats in. På och bredvid jackan finns rester av dunen som vällt ut ur den. Titeln Takki tyhjänä går rakt på sak, på det finska språket är det ett talande begrepp för ett tillstånd då allt tycks vara förlorat. Här förefaller dunjackan vara på väg att dränkas in i den föreställning av dimma och fukt som de lätta fjunen ger upphov till. Cavén har verkställt arbetet med sin säregna blida humor och nått fram till en hjärtslitande träffande skildring av hur det känns när ingenting känns.
Den stora mängden av förträffliga verk skulle dock ha förtjänat större rymd omkring sig.