HBL 10.8.2009 Ett brott begås hos en urmakare men vad har egentligen hänt och för vem? I Lena Séraphins 16 minuter långa film erbjuds inga svar, i stället tycks frågorna bli allt fler. Scenen utgörs av en nedgången butik där urmakaren ackompanjerad av ett otal klockors tickande med största omsorg reparerar ett urverk. Hans kvinnliga biträde tycks ha försvunnit och han får sålunda se till att själv expediera en suspekt kund.

Sedan börjar det hända, skeendet följer ett visst mönster men bryts av till fragmentariska episoder. Dessa är påfallande lika varandra medan tonen och detaljerna i viss mån varierar. Små skiftningar i replikerna tillsammans med den ständigt föränderliga rollbesättningen skapar ett ryckigt flöde där förvirringen ökar.

Séraphin har tagit sig an ett ytterst banalt ämne som hon med sitt experimentella grepp ger andra drag. Musiken saknas helt. Den har ersatts av klockornas tickande och dramatiken styrs av volymen och rytmen. Också bildspråket är fragmentariskt och koncentreras framför allt i detaljer både vad gäller personerna och omgivningen. Bilden förbyts ibland till den från bevakningskameran. På så sätt skapas ett ytterligare skikt där det vardagliga bereder rum för det mera imaginära och där också tidens gång på ett annat sätt uppmärksammas.

Marika Parkkomäki i rollen som vulgär och enfaldig ung dam får en att riktigt rysa av vämjelse. Seraphin besitter en förmåga att med knappa medel ge uttryck för mera genomgripande helheter. Den korta sekvensen där vi först ser kvinnans skära högklackade stövlar åtföljd av hennes få ord i telefonen framkallar en hel värld bortom all integritet och förståelse.
Den enda repliken som ständigt oförändrad återkommer handlar om tidens väsen som i denna absurdistiska lilla historia också konkret gestaltas.