HBL 9.1.2016 Ur kaos och tillfälligheter kristalliseras ofta de mest viktiga erfarenheter. Planer blir intressanta då de plötsligt förbyts helt. Att uppmärksamma de spirande möjligheterna i osäkerhet och förundran är något av det mest grundläggande för allt slags skapande. Detta har konstnärer genom tiderna gett prov på och de tjänar som drivkraft även för en skribent. Efter en kort förvirring var det således en förväntansfull tillit jag kände då vistelsen i Irans huvudstad Teheran visade sig få en helt annan karaktär än den tilltänkta. I stället för en livligt social tillvaro mitt bland den nya konsten och dess skapare fokuserades tiden på reflektion och djupa samtal i koncentrerade, avskilda omständigheter. Att långsamt och först på en begreppslig nivå få närma sig konsten i en annan kultur är ovärderligt och att kontinuerligt få byta tankar om den förlänar betydelserna ytterligare dimensioner.
Att sitta i en konstnärs trädgård utanför Teheran, dricka te och bläddra i skissböckerna medan man diskuterar konst och tankar på blandad farsi och engelska är inspirerande. En av källorna till det kaos han i sina teckningar söker ordna till känsligt gestaltade människofigurer i märkliga scener tycks finnas hos de otaliga gamla träden vi omges av. Också de ålderstigna ringlande stenmurarna förekommer i hans konst såsom de gör i äldre iransk film. Den i början av resan plötsligt uppenbarade värden förutan skulle besöket i likhet med andra oförglömliga tankeutbyten ha förblivit en dröm bortom verklighet.
Omgivningen och det kulturella klimatet är självfallna grogrunder för samtidskonst, vilket gör stadsflaneringar och cafésittningar mitt bland stadsbor förutom ett nöje också nödvändiga. Detsamma gäller museerna av vilka Tehran Museum of Contemporary Art uppfördes 1977 och utmärks förutom av arkitektonisk förfining av en ypperlig samling av såväl iransk som internationell konst.
Till skillnad från de äldre städerna i Iran karakteriseras Teheran inte av den storslagna persiska arkitekturen, spåren efter den uråldriga kulturen anas endast i enstaka fragment. Staden har på 1920- och 30-talen genomgått stora förändringar då gamla byggnader och anrika trädgårdar sorglöst ersatts av breda avenyer och förvaltningsbyggnader.
Även i dag finns byggplatser överallt. Till följd av den gamla civilisationen har kulturen ändå en ständig närvaro, till exempel kan klassisk persisk musik ofta höras i taxibilar. Förarna är många gånger benägna att samtala och eftersom få av dem talar engelska bjuder de långa färderna längs miljonstadens gator på utmärkta tillfällen till övning i farsi.
Den Islamiska Republiken har sedan revolutionen 1979 styrts efter religionens etiska värderingar. Den offentliga samtidskonsten har stötts av staten med förutsättning att den präglats av islamsk ideologi och hyllningar till religiösa ledare och krigets martyrer.
Sedan ett antal år har konstnärer en större frihet och tillåts mer följa sina intentioner, om än med undantag för gestaltning av den mänskliga kroppen.
Följden är en ymnig och levande konstscen med otaliga gallerier i Teheran. De domineras av de unga, den övervägande delen av konstnärer, kritiker och galleriägare tycks vara yngre än fyrtio år. De är väl insatta i den internationella konstvärlden och konstens teorier och historia i väst. En växande del av dem genomför åtminstone en del av studierna utomlands och behärskar utmärkt engelska eller andra språk. Många av galleriägarna har skaffat sig en lokal eller en hel byggnad och låtit restaurera utrymmena till smakfullt minimalistiska rumsliga smycken.
Den unga konsten skiljer sig inte nämnvärt från det som görs på annat håll. Mycket handlar om människans identitet som gestaltas såväl genom humor och populärkulturella trender som genom mer allvarsamma studier, ofta med konceptuella grepp. Lidandet och tragedier i Iran under det åttaåriga kriget mot grannlandet Irak på 1980-talet har dock lämnat sina spår även hos många unga konstnärer. Det kan komma till uttryck i olika former, i fotografi likaväl som i teckningar som för övrigt också här tycks ha upplevt en renässans.
Det skrivs mycket om konst i Iran, både på farsi och engelska. Vikten av analys och resonemang hör till kulturarvet och ses här som helt naturlig. Hit vill jag återvända snart.