HBL 20.2.2016 Då samlingsutställningar sällan är av större intresse är det en utmärkt idé att separera Forum Box rymliga och arkitektoniskt vackra utrymmen till tre olika utställningar. Förutom ett avskalat uttryck och känslan av koncentration är det inte mycket utställningarna har gemensamt.
Anna Estarriola går här vidare efter det som gjort henne känd, installationer där rörlig bild projicerad på figurer i diverse situationer skapar illusioner om skeenden med realistiska drag. Idén med talande huvud är inte någonting nytt, de har länge förekommit inom konsten i olika former. Det är snarare hennes sätt att gestalta dem som har väckt förtjusning, hon lånar projektionerna sitt eget ansikte och sin egen röst. Genom hennes uppenbara skådespelarbegåvning blir de otvungna långa monologerna i besvärliga fysiska omständigheter fyllda av värme och försynt humor. Figurerna tycks rikta en stilla vädjan till omvärlden.
Nu närmar hon sig i stället det makabra och uttalat verklighetsfrämmande, om än genomfört på ett estetiskt sätt. Det avskalade till trots förlänas den konstnärliga gesten här någonting teatraliskt och fjärmar sig från den vardaglighet som tidigare gjort hennes uttryck så gripande. Det tillgjort surrealistiska får drag av science fiction.
Tydligast är det i verket Reincarnation failure, en mardrömslik skildring av fasa och främlingskap i form av en hybrid mellan människa och djur. Också det hyperrealistiskt gestaltade huvudet i vax med fyrverkerier i ögonen refererar till fantasins oberäkneliga domäner.
Det förstorade och sakta pulserande fragmentet av fårad hud i verket My last choreography kunde symbolisera den flyende livskraften men blir till följd av rörelsens natur som ett kusligt inslag i en skräckfilm.
Inne i en svart kub finns en människogestalt som mer påminner om Estarriolas tidigare iakttagelser där vardagen står som grund för förundran. Gestalten har försetts med ett slags skyddsutrustning i neonfärger, med accent av paljetter och reflexbricka. Med ena armen höjd tycks figuren befinna sig i rörelse. Rörelsen symboliseras på ett helt självfallet sätt av dubbla kroppsdelar. Till sitt yttre har verket paralleller med de dystra scener som under senaste tiden blivit vardag vid Europas gränser. Denna gestalt förefaller ha mycket att säga, en strid ström av ord kan anas men innebörden är svår att urskilja till följd av det ihållande ljudet från läktaren. Av brottstycken att döma tycks flykten här dock mer riktas mot andra galaxer.
Den monotona ljudvärlden på läktaren hör till Petteri Cederbergs filminstallation med en hd-animation bakom det vita skynket. Här är det fråga om färg som rinner och rinner, tills bilden förvandlas till mekaniskt uppstående strukturer av linjer.
Det som formligen tar andan ur en är Erika Erres utställningssal, till hälften fylld av små svarta bollar i plast. Den ofantliga mängden bildar ett slags sorgens svarta tystnad som till idén påminner om de tystnadens torn i forntida Persien där zoroastrierna lämnade sina döda. Så heter också verket Grav. En del bollar har fallit ned och stannat kvar i sin ensamhet. Plötsligt sätts en del av de översta skikten i rörelse. Det dova ljudet framkallar tankar på havets otyglade krafter samtidigt som det påminner om det bräckliga och förgängliga som utmärker allt liv.
Verket blir också en föga ostentativ och därför desto mer gripande påminnelse om det sorgliga öde som så många på flykt gått till mötes. Lika plötsligt blir det helt tyst, kvar blir begrundan och trots materiens banala karaktär en känsla av det högtidliga inför det på samma gång dystra och tilldragande. Detta slags paradoxer är karakteristiska för Erre som på sitt stillsamma sätt utan svårigheter för samman motsatser till tankeväckande nya verkligheter.
I Mediaboxen visas Maarit Suomi-Väänänens nya film Pölkyllä pää.