Tankens spår i landskapet

HBL 8.2.2014 Att komma in i Katarina Reuters konstnärliga värld påminner om att möta arkivets mångfald av dolda upptäckter. Sparade observationer som distanseras från verkligheten genom skeendets upprepade faser.

Ämnet för hennes målningar utgörs av naturen och dess fragment men de befinner sig ändå fjärran från traditionellt landskapsmåleri. Snarare är det fråga om att utforska uppbyggnaden av tillvarons många skikt där drömmar och reminiscenser har sin självfallna del. Det gör hon genom att fördjupa sig i detaljer, att ingående skärskåda stämningar färgade av tid och rum.

I huvudrollen finns en stor avlång målning som vid första anblicken förefaller kaotiskt orolig. Men skenet bedrar, egentligen följer Reuter omsorgsfullt sina egna distinkta metoder.
Hon är en iakttagare som här strävar efter att föra samman de intryck som vid en och samma vy fångat hennes uppmärksamhet under olika tidsperioder. Årstider och dygnets timmar framstår genom ljusets fall och skiftningar i färgnyanser. Landskapet delas i partier där scenen mångfaldigas och influeras av romantikens naturskildringar där molnens irrfärder återges i månsken eller solnedgång.

De olika delarna förenas för att åter skiljas åt och ger så uttryck för den irrationella ombytlighet som hör drömmen till. Det drömska accentueras ytterligare av grafiskt betonade strama element som understryker en känsla av att samtidigt finnas innanför och utanför. Målningen har trots det stora formatet inte ramats in vilket också ger stöd åt de konceptuellt subtila tankegångarna.
Den blir till en förtröstansfull metafor för det levnadsförlopp som allt liv underordnas, det som har en ände men därefter återigen i ny form börjar spira.

I övrigt arbetar Reuter i litet format, ofta med diptyker. Hennes konstnärliga språk är paradoxalt i den meningen att även om utgångspunkten finns i verkligheten tycks hon framför allt intressera sig för det icke konkreta.

Iakttagelsen blir sålunda endast upptakten till en inre betraktelse där paralleller konfronteras med varandra. Så är det till exempel i serien Världens gränser där likartade landskap återges i två versioner, i tusch och i olja.
I stället för det konkreta i vyerna fokuserar Reuter på skillnaden i förhållningssättet.

De glödande oljefärgerna ger uttryck för starka föreställningar sprungna ur det undermedvetna, medan det svartvita blir som bildens negativ, sin egen motsats där tanken besegrar det fysiskt förnimbara. Som om man skulle betrakta vyn genom en slöja av minnen och glädjas åt det icke definierade.

Förgänglighet och det sårbara återkommer i olika former där varierande grader av transparens är av stor vikt. I såväl Reuters måleri som format kan skönjas spår ur ornamentikens rika värld av strukturer och symmetri.