HBL 30.6.2011 Svarthårig kvistbock, gråfibblekorthuvudmal, vinröd fjällskivling… Dessa är några av namnen på ett tusental utrotningshotade arter i finländsk flora och fauna. De kan läsas på väggen på vägen upp till Sanni Seppos och Ritva Kovalainens utställning på Tennispalatset. Fotograferna Seppo och Kovalainen har under en längre tid ägnat sig åt skogens väsen, såväl ur ett poetisk-kulturellt som ur ett mera konkret perspektiv. De har gett ut böcker där de i text och bild ger uttryck för skogens mytiska, kulturella och ekologiska betydelse. Oron för den skoningslösa ödeläggelsen av våra skogar, i strävan efter maximal ekonomisk vinning, är befogad. Genom föga motiverade kalhyggen och brutal markbearbetning har en stor del av landets oersättliga naturskogar förvandlats till bleka förvrängningar av sitt forna väsen.

I utställningen belyses de olika perspektiven. Här visas bilder från Japan där uråldriga träd utmärks av ett stort symboliskt värde, i synnerhet inom shintoismen. Heliga platser har uppstått kring träden som i likhet med den övriga naturen anses bilda säte för en mängd gudar, kami.

Fotografierna fylls av det gåtfulla som präglar naturens väsen. Då tänkesättet baserar sig på den abstrakta mytologin tangeras det patetiskt övertydliga i en bildserie där olika begrepp illustreras med hjälp av människor.

I japanska Reiko Nirekis installation gestaltas önsketrädet på ett sätt där materien paradoxalt nog blir i fokus. Bilderna från den finländska vildmarken återger den ro och magi som orörda skogar i all sin mångfald äger. Även i vår sekulariserade tillvaro erkänns vikten av det kontemplativa och vilsamma som naturskogen med sin oförklarliga kraft ger upphov till.

Det konkreta och alarmerande visas i en omfattande dokumentation av dagens skogsvårdsåtgärder och de beklämmande följderna av den. Nämligen skövlade kvarlevor av det som en gång var naturskogar av föränderlig och mångfacetterad karaktär. En ofattlig mängd organismer har gått förlorade genom den alltför hårdhänta behandlingen av skogarna.

I en filminstallation förs det fram vitt skilda uppfattningar om skogens betydelse. Människor djupt märkta av förlusten av sina skogslandskap kommer till tals i fotografier och i rörliga bilder.

En helt annan värld skildras i pressfotografen Hannes Heikuras utställning på museets nedre våning. Han har under ett år fotograferat den urbana vardagen i Helsingfors. Av vardagen finns det dock inte mycket kvar i bilderna, de utmärks framför allt av skuggor och det näst intill gudomliga ljuset.

Heikura har vandrat omkring och uppmärksammat stilla scener där ibland ensamma människor förekommer. I hans bilder breder det offentliga rummet ut sig till oigenkännliga abstraherade områden. De få gestalterna tycks vara i sin egen värld oåtkomliga för omgivningen. Det drömskt melankoliska härskar i bilderna som transformerar vardagliga skeenden till ensamhetens stilla dramatik. Även om det här är fråga om stadsmiljö är influenser från romantikens landskapsmåleri starkt närvarande. Naturen ersätts här av de starka kontrasterna då mörkret blir ett fysiskt element, en aktör i det förtätade narrativet. En aktör som bereder rum för det förtröstansfulla mitt i det övergivna. Detsamma gäller regnet som i flera bilder ger upphov till scener där de glimmande skuggorna präglas av en stark närvaro.

De olika miljöerna till trots har de båda utställningarna en liknande utgångspunkt, nämligen att ta vara på det unika och förunderliga i att få finnas till och förnimma.