Strukturer i naturen

HBL 23.2.2010 Jättelika målningar där rena färgfält varsamt lägger sig bredvid varandra, lätta och luftiga. Och så målningar där formerna är mera antydda och diffusa. Den norske målaren Olav Christopher Jenssens utställning upptar arbeten gjorda på 2000-talet.

Det tycks som om Jenssen hela tiden vacklar mellan det strikt planmässiga och det mera spontant intuitiva. De tidigare målningarna består av flera skikt där grafiska detaljer omges eller delvis täcks av tunna färgytor. Ofta bryts de också av helt vita partier som för in en helt annan dimension. Jenssens senaste måleri är som ett försök att ordna tillvaron genom att strukturera om den. Han uppmärksammar och iakttar och reducerar sedan det återstående till mindre och mera lättfattliga fragment. I hans målningar finner inte konturer rum, formerna är i sig själva väldefinierade. Frånvaron av penseldrag förlänar färgfälten en mekanisk stabilitet som mjukas upp av de ofta lätt böjda linjerna. Det böjliga och luftiga utmärker i synnerhet de ofta förekommande pauserna i form av vita ytor.

Dessa är också en nödvändighet för den i övrigt täta kompositionen.

I serien Protagonist sluts rader av geometriska former tätt samman av smala vertikala sidofält. Detta slags strävan till isolering och behärskning avtar i den nyaste serien Panorama. I dessa målningar töjer sig också formerna och återfår karaktären av fristående element som för tanken till rum av arkitektonisk karaktär. Till skillnad från de spetsiga ytorna blir volymen här mera omfångsrik och varierande, om än det geometriska kvarstår som ursprung. I kulörerna dominerar de skira pastelltonerna vilket ytterligare accentuerar det lätta och luftiga. Även om Jenssens målningar är abstrakta bär de alltid mer eller mindre vaga spår av strukturer i naturen. En serie med små målningar, Grenadine, förefaller skissartad och består framför allt av lösa fragment som påminner om dem i hans äldre målningar.

Jenssens spontana sida manifesterar sig mest påtagligt i hans skulpturer. Installationen Rigoletto består av ett stort antal små lerskulpturer placerade högt på en vid rund piedestal. De utgör en sinnlig samling organiska former som med anledning av den vita lystern frammanar en lustfylld känsla av kroppsliga fröjder. Betingelsen för detta finns också just i den stora mängden, sedda var för sig skulle skulpturerna förbli blott klumpiga former.

Den andra skulpturinstallationen är mera problematisk. Den har placerats i det öppna rummet med glasväggar där skulpturerna tvingas konkurrera om uppmärksamhet med hela omgivningen utanför. I ett mera slutet sammanhang skulle de förstorade vita konerna hängande från taket kunna gestalta den renhet och vitala kraft som deras väsen ger upphov till. Här blir de till menlösa vardagsföremål som inte lyckas höja sig ur dem på byggarbetsplatsen mittemot.

Över hela utställningen ekar toner av Keith Jarrett och Miles Davis. På så sätt ger Jenssen ledtrådar till sina inspirationskällor men styr samtidigt besökarens tankar mot en alltför snäv riktning. Samma slags inträngdhet utmärker hängningen. Den är för tät och fråntar de stora målningarna deras möjlighet till integritet och rymd. Också de skilda uttryckssätten lider av att visas tillsammans.

Vastaa