Stillhetens rörliga natur

HBL 11.10.2014 I en tid där oavbruten aktivitet sedan länge är det mest eftersträvansvärda uppstår det höga förväntningar inför en utställning som heter Sitting Quietly, Doing Nothing. Stillhet är förutom svårligen förenlig med vår samtid, paradoxalt nog en fruktbar utgångspunkt för allt slags skapande.

Här tolkas titeln överraskande konkret och verken fokuserar till stor del på ett fysiskt skeende. Hälften av de åtta konstverken är performativa men samtidigt distanserade genom den dokumentära formen. Skeendet transformeras då till en avbildning av sig själv och förlorar det unika och svårgripbara som sker i närvaron av betraktarna i tid och rum. Performans har paralleller med teaterkonst och har som utgångspunkt konstnärens fysiska närvaro vilket gör den till en självständig och omedelbar gren inom bildkonsten. Dokumentationen av den har sina skäl men blir en skugglik reproduktion med form i fokus.

Elevernas prestationer har av en outgrundlig anledning förstärkts med två konstnärer ur Bildkonstakademins lärarkår. Seppo Salminens och Heini Räsänens lakoniska performans från 2003 ses i en monitor och presenteras dessutom genom foto och tillhörande fysiska föremål. Detta slags till synes statiska manifestationer är särdeles bundna till fysisk verklighet och varaktighet för att få fram de finstämda betydelseskikten. Återgivandet berövar dem de fina nyanserna och lämnar kvar en tom yta.

Ett kapitel ur måleriprofessor Silja Rantanens kommande doktorsavhandling har blivit ett auditivt verk. Ur högtalarna högt uppe i luften mitt i rummet hörs kapitlet som högläsning under fyrtio minuters tid. I stället för att kunna ta del av tankarna får besökaren kämpa mot omständigheterna och anstränga sig för att över huvud taget höra. Texten förvandlas så till en illusorisk ljudpelare där innehållet åsidosätts.

En mera konkret och rörlig pelare är Eetu Huhtalas oroliga gunga i närheten som programmerats till mer eller mindre vilda piruetter i luften.

Maria Pääkkönen är den enda av konstnärerna som är på plats och sakta fyller de stora vita pappersarken med sina teckningar. Abstrakta upprepade former blir till strukturer med influenser från österländska ritualer. Det österländska framhävs även av hennes noggrant genomtänkta fysiska uppenbarelse höljd i vitt som för tanken till butohdansarnas diskreta yttre.

Koreografiska rörelser tycks vara utgångspunkten för Sara Kovamäkis performativa videoinstallation. I dubbla projektioner ses perspektiven skifta ända från ornamentala världar till febrila fysiska gester. De resulterar i geometriska mönster som småningom i immateriell form invaderar filmduken, allt medan filmaren ålar sig fram med kameran i beredskap mitt bland böljande textilier på golvet. Med andra ord ett sammelsurium av lösa trådar som eventuellt kunde lättare ha funnit varandra som performans i tid och rum.

Meditationen förvandlas till sin motsats i Joakim Pusenius 16-millimeters film där den börjar om var sjunde sekund och ackompanjeras av den gamla projektorns oupphörliga rassel. Ett annat slags ständigt återkommande ljud uppstår strax intill ur Dylan Arnolds eteriska videoinstallation i två delar. Abstrakta transparenta bildytor bildar ett ständigt flöde på väggen som squashbollens ljud förflyttar till idrottens domäner.

I en helt annan värld befinner sig Katriina Rosavaara. Hennes rörliga återhållsamma bilder binds samman av regnets ihärdiga fallande. De gestaltar ett yttre lugn som döljer melankoliska tankegångar.