HBL 19.6.2010 Bildkonstveckorna i Mänttä har arrangerats ända sedan början av 1990-talet. Utställningen koncentreras numera till Pekilo, en gammal fabriksbyggnad med ansenlig takhöjd. Verk av ett femtiotal konstnärer sprider sig till flera våningar och perspektivet varierar då man med tack vare de öppna konstruktionerna kan betrakta dem från olika höjder.
Årets utställning har sammanställts av grafikern Annu Vertanen och inbegriper kanske därför en stor mängd grafik och måleri. Det allmänna intrycket är en viss stabil harmlöshet där bildserier dominerar. Här ses också en del arbeten som redan är bekanta. Vissa verk är utspridda på flera ställen, som Erika Erres frön. De kan upptäckas under trappor eller vid taket. En större organisk massa av dem tycks omfamna en hörna, som en spröd påminnelse om livets ursprung. Kaisaleena Halinens istappar täljda av trä hänger på olika håll och väcker förtjusning med sitt diskreta behag.
Också installationer förekommer. Av dem utmärker sig framför allt Tommi Grönlunds och Petteri Nisunens becksvarta lilla rum där endast ett litet ljussken i mitten roterar ackompanjerat av knappt skiljbara mekaniska toner. Sirpa Hynninen och Vesa-Ville Saarinen har gjort en projektion som också den visas i ett mörkt rum. I den svävar en oändlig mängd nästan transparenta vita skepnader oupphörligen framåt. I Vappu Rossis rum med finstämda graverade bilder på ljusskåp blir höjdpunkten en diskret liten video omringad av en mörk gammaldags ram. I den uppenbaras en bild av ett par ur det förflutna som sakta förenas med imman och blir till intet.
Päivikki Kallio skildrar i sin installation en smärtsam och förvirrad uppväxt där frågan om ursprunget står i fokus. Installationen innehåller surrealistiska inslag i form av förvrängda fragment tillsammans med en video i dagboksform. Mera förtröstansfulla är Maija Helasvuos stora träskulpturer som tycks tangera existentiella frågor. För henne visar sig relationerna människorna emellan bestå av närhet och beskydd.
Heli Kurunsaari gestaltar i sina stora träsnitt på ett känsligt sätt människans väsen. Hennes omfattande serie självporträtt fångar olika sinnestillstånd i stället för det konkreta. Eeva Tiisala visar en samling finstämda små blyertsteckningar där hennes bräckliga linje väcker ytterst subtila aningar om tillvaron. Anne Tompuri visar liknande känsla för det immateriella i sina stora svartvita målningar. I dem förenas kontemplation med det grafiskt distinkta. Maija Albrecht uttrycker de små förnimmelsernas betydelse i sina fragila gestaltningar av växter.
En helt annan stämning råder i ett rum där det visas kortfilmer av Anneli Nygren. Sittande i slitna soffor kan man se hennes absurdistiska scener där det banala blandas med insikt om människans karaktär. Katja Tukiainen har gjort sig känd genom sina sötsliskiga småflicksbilder influerade av populärkultur. Här har hon gjort en kolossal väggmålning i samma anda. Någonting nytt tycks dock ha hänt i vissa av de mindre målningarna, ett steg mot det mera svårdefinierbara.
Tuuli Luukas har i ett utrymme utanför Pekilo gett sig in på ett komplicerat ämne, nämligen att försöka gestalta det heliga. Då begreppet svårligen låter sig definieras blir också hennes bilder alltför förankrade i de yttre symbolerna. Johanna Ilvessalo fortsätter här sin begrundan kring minnen och det förflutna. Hennes jättelika installation med gamla bilder höjer sig ända upp till tolv meters höjd.
Laura Beloffs arbeten leder in åskådaren i den moderna teknologins tid där även tomrummet definieras med hjälp av materia.
Sami Sänpäkkilä visar i tre monitorer en sinnlig studie av kroppens ytor. Gruppen IC-98, Visa Suonpää och Patrik Söderlund, har gjort en animation som kan ses i den anrika biografen Kino Säde i Mänttä centrum.
Under Bildkonstveckorna visas det konst även i Honkahovi. Ur den i övrigt ojämna utställningen höjer sig Radoslaw Grytas fina installation med sädesväxter och Ulla Pohjolas ytterst skickligt gjorda avskalade broderingar.