HBL 14.7.2007 På Kiasma erbjuds för tillfället en möjlighet att ta del av förhållanden i de forna sovjetstaterna i Kaukasien och Centralasien. Här visar 14 konstnärer eller konstnärspar sina reflektioner kring en verklighet under förändring. Antalet videoprojektioner är slående, ett flertal konstnärer har inte nöjt sig med bara en projektion utan brett ut sitt arbete på upp till sex kanaler. I de flesta fall är dock inte mångfaldigandet motiverat utan splittrar uttrycket ytterligare.
Enhetlighet är heller ingenting utmärkande för denna utställning, den består såväl av det dokumentära som det mera nostalgiska eller absurda. De som väl har lyckats med det dokumentära är Gulnara Kasmalieva och Muratbek Djumaliev från Kirgisien. De bjuder med sina fotografier och videofilmer på en fängslande blick på dagens verklighet av den mytomspunna forna Sidenvägen, den medeltida handelsrutten där bland annat siden och kryddor från öst forslades till väst för utbyte mot guld.
På de fem projektionerna ses de nutida stora lastbilarna fullastade med skrot på ensliga vägar som ringlar i bergstrakterna. Vi ser också hur varorna noggrant packas och vägs innan de skickas i väg eller de enstaka mötena med byarnas befolkning längs den långa vägen. Samtidigt som filmen skildrar en karg verklighet lyckas den förläna detta högst vardagliga slit ett slags poetiskt skimmer. Antalet projektioner kunde ändå ha reducerats utan att uttrycket hade gått förlorat.
Pavel Braila låter oss ta del av en absurdistisk upplevelse i form av en videoinstallation. Han har dokumenterat en kulle i Moldavien där förmögna romer byggt åt sig de mest häpnadsväckande palats. Brokigheten i de kitschiga byggnaderna och deras interiörer överträffas endast av Brailas sätt att i sex stycken stora projektioner låta bilden i varierande rytm och riktning glida över de fragmentariska detaljerna, ackompanjerad av J S Bachs sköna orkesterserie nr 3, D-dur.
En videoinstallation där de fyra kanalerna förefaller bättre motiverade är Said Atabekovs dokumentation av kampen mellan de beridna nomaderna. Här blir den brutala vitaliteten i skeendet tillsammans med den autentiska ljudvärlden flerfaldigad med anledning av antalet och det stora formatet av projektionerna. Denna uråldriga tradition kan även ses som en allegori över en mera bildad samvaro.
Almagul Menlibaeva från kKazakstan står för en videoinstallation som är omöjlig att förbise redan med anledning av det suggestiva ljudet som möter en redan flera salar längre bort. Hennes videobilder är starkt symbolistiska med influenser från nomadtraditioner, schamanism och surrealism. De bildar tillsammans med ljudvärlden en brokig helhet och som om detta inte skulle vara nog splittrar hon dessutom den redan fragmentariska bilden med hjälp av florstunna tyger hängda i taket. När allt detta dessutom förenas med stora spegelplattor på golvet tillsammans med vitmålade möbler blir slutresultatet till ett svårartat kaos.
Olga Chernyshevas vid första åsynen estetiskt tilltalande videoinstallation i ett litet mörklagt rum visar sig tvinga betraktaren bli delaktig i smygtittande. Hon har filmat sina intet ont anande grannar i syfte att skildra vardagen och ger på detta sätt uttryck för en arrogans som inte kan försvaras med konstnärlig frihet.
Mera sympatisk är Elena Vorobyevas och Viktor Aghasyans fotoserie om om den turkosa färgens symbolvärde i vardagen.
Av de övriga bör ännu nämnas Vahram Aghasyans enhetliga serie fotografier av de modernistiskt designade busshållplatserna i Armenien. När busslinjerna ändrades förblev de ensligt belägna konstruktionerna ett slags övergivna monument över det forna sovjetstyret. Även hans videofilm av det monotont enformiga betongbygget från sovjettiden gestaltar det ödsliga och tröstlösa.
Substansen i den ojämna utställningen finns i det dokumentära.