HBL 15.9.2012 Naturen och dess komplexa och samtidigt fullständigt självfallna uppbyggnad har genom tiderna inspirerat konstnärer. Det som förr endast uttrycktes i estetiska former har i dagens konst allt mera fått karaktären av utforskning. Det tycks som om det inte längre är nog att ge uttryck för intuitiva iakttagelser, man vill i likhet med vetenskapen kartlägga, mäta och definiera.

I bästa fall lyckas man med att förena de olika utgångspunkterna. Så är det för argentinska Tomás Saraceno (f. 1973). Förutom konstnär är han utbildad arkitekt, vilket manifesterar sig i hans systematiska och rumsliga förhållningssätt. Han är också en drömmare med blick för det poetiskt immateriella. De senaste åren har han ägnat sig åt att tillsammans med andra arkitekter, astrofysiker och spindelforskare genom vetenskapliga metoder forska i spindelnätens tredimensionella uppbyggnad.

Titelverket 14 Billions har tidigare visats i Bonniers konsthall i Stockholm. Det ger i en ofantligt förstorad skala uttryck för ett tredimensionellt nät spunnet av giftspindeln svarta änkan. Med stor precision och noggranna uträkningar har nätets beskaffenhet kunnat fastställas och transformeras till en installation. Det grafiska uttrycket som med de otaliga knutarna uppstår ur det svarta repet är imponerande men den gåtfulla magi som installationen utmärktes av i Stockholm går här förlorad till följd av en alltför stark belysning.

För en gångs skull är det även motiverat med en monitor där bilder på förverkligandets olika faser kan ses. Tillsammans med olika slags tabeller, texter och sifferkoder skapar de en konkret bakgrund till det oerhörda arbete som ligger bakom installationen. Samtidigt som också betraktaren kan ta del av tillfredsställelsen över att ur ett oöverskådligt kaos genom idogt arbete småningom uppnå stringens.

Poesin blir till i den stora mörka salen med svartmålade väggar. En klunga med strama svagt belysta vitrinskåp bildar en scen för naturens underverk, knappt skönjbara riktiga spindelnät. Här har spindlar från olika håll i världen gett upphov till det slags sköna och känsliga alster som människan endast kan drömma om att genomföra.

De fragila strukturerna i all sin verklighet blir en symbol för det förgängliga som ändå ständigt på nytt återuppstår. Som konkreta tecken kan ses spindlarna som stupat efter allt slit och snart kommer att ersättas av andra. En vördsam stämning infinner sig inför denna livets paradox. Lika lågmälda är två svarta konstruktioner där ett nät i metall höjer sig ur vatten och erbjuder en estrad för inhemska spindlar.
I övrigt belyses här på ett mera vardagligt sätt Saracenos drömmar om en tyngdlös tillvaro i frihet högt ovanför jorden.