HBL 24.5.2008 Det första man förnimmer i rummet är en bedövande doft av liljor. Mitt i rummet står ett par gamla kyrkbänkar och framför dem på väggen en stor videoprojektion där en ensam präst förrättar en jordfästning. Framför altaret ligger en vit kista täckt med vita blommor. I övrigt är kyrkan tom. Inga sörjande, endast psalmen hörs vagt i bakgrunden.
Heta Kuchka engagerar sig i ensamheten som tycks sprida sig i vår moderna värld. Hennes utställning består av fotografier som videoinstallationer. Fotografierna präglas av övergivenhet, de gestaltar varierande ställen där människans närvaro lämnat sina spår men förvandlats till en tröstlös tomhet. På en av bilderna sitter en liten gestalt ensam i ett mörkt rum. Tiden står stilla, någonting har hänt. Pojken hukar resignerat och är helt innesluten i sin stumma förtvivlan.
I videon Isin tyttö/Toivoton yritys pidätellä itkua sen kappaleen soidessa ser man Kuchka med tårar i ögonen. Tårarna faller ymnigt och estetiskt och blir så till smärtans yttre tecken. I hörlurarna hörs den låt som ljöd i hennes öron då hon fick höra om faderns död. Kuchka representerar sin tid, det som i det förgångna skulle varit alltför intimt för att ens beröras utanför kretsen av de allra närmaste, gör hon konst av. Utan att ifrågasätta det autentiska i hennes sorg känner jag mig skamsen genom att på detta sätt som utomstående tvingas bevittna spåren av den.
Detsamma gäller begravningsinstallationen. Kuchkas oro över den tilltagande ensamheten är befogad, men att illusoriskt på en konstutställning närvara vid en ensam människas begravning blir bisarrt. Trots goda intentioner förblir detta en iscensättning där det ångestfyllda möts av det artificiella. Bedrövelsen i det övergivna distanseras genom estetisering och blir snarare ett skådespel.
Videon Tuomo & Paavo är av en annan karaktär. Här gestaltas vardagen kring döden på ett konkret sätt. Dessa två män arbetar på en begravningsbyrå, upptagna av bestyren som skall utföras när en människa dör. De berättar sakligt och med respekt om människor de har att göra med, såväl om de döda som om de sörjande. De dricker kaffe och putsar bilen och sköter sitt arbete. De diskuterar också skillnaderna i hur man inom olika religioner förhåller sig till döden. På så sätt medverkar de till att avdramatisera själva begreppet som hos oss länge befunnit sig bortom det berörbara.
För Axel Antas är tomheten någonting annat. För honom är den kontemplation i en majestätisk ensamhet. Hans stora fotografier gestaltar egensinniga fågelholkar som han själv byggt på de ensligaste ställen. De befinner sig på bergstrakten i Katalonien där han mödosamt klättrat uppför bergen för att lämna efter sig dessa formationer. Holkarna är tillverkade av väderbitet trä som naturen själv förlänat dess förfinade toner. De bildar skaror av besynnerliga monument som på ett poetiskt sätt höjer sig ur den omgivande terrängen.
Det storslagna i denna till synes meningslösa handling ligger just i dess egenskap av ett slags förutsättningslöst samtal med naturen och skapar ett uttryck där respekten för naturens väsen står i fokus.
Den respekten saknas i hans två stilleben där de minimalistiska formerna mot en vit bakgrund visar sig bestå av en hög fjärilar. Fjärilar karakteriseras i sina fladdrande skepnader av lätt förgänglighet och de kontrasterande tunga formationerna blir således på ett grymt sätt ett slags förnekande av deras forna existens.