HBL 8.7.2006 I det anrika Purnu visas det konst för trettionionde sommaren i följd. Tretton konstnärer har beretts plats i de fristående sextiotalspaviljongerna. Helheten är till synes modernistiskt återhållsam, experiment och det mera konceptuella lyser här med sin frånvaro. Det förefaller vara fråga om en sommarutställning som vänder sig till en bred publik.

Heli Hiltunen har gjort sig känd genom att förena fotografi och måleri till ett slags själsberättelser med utrymme för tolkningar. Här närmar hon sig snarare realismen. Hon gestaltar växtlighet, dock på det för henne typiska, poetiska sätt där vissa partier förefaller sedda genom ett dis eller avbildade under vatten. Hennes subtila penselföring är en fröjd för ögat.

En annan känslig målare här är Anna Retulainen. Hennes stilleben är målade i olja men stämningen närmar sig eterisk akvarell. Ytterligare en förtjänstfull målare är Päivi Takala. Hennes två minimalistiska vita målningar, båda med en vitklädd gestalt sedd bakifrån, uttrycker trots det frånvända en intensiv närvaro. I den ena målningen syns figuren avslappnad och till freds med sig själv medan den andra snarare väcker tanken om ett slags oro eller en förestående fara.

Av den alltid lika kvicka Kari Cavén visas här några arbeten. Den med titeln Anksti gestaltar på ett minimalistiskt sätt en hopträngd skara gula ankor. Man erfar helt i enlighet med titeln ångesten i det likartades kollektiva tryck. Känslan av att förkvävas är trots det glatt lekfulla påtaglig.

Sanna Leppäs sockersöta drömmar i form av bröllopstårtor visar vid närmare påseende hur skenet kan bedra. Plötsligt sitter det på tårtans kant en liten figur som redan gnagt i sig en del av drömmen. På en annan tårta vill inte bruden foga sig utan står med ett vapen i handen medan brudgummen är på flykt. Inuti en av tårtorna syns en nattklubb i subkulturell miljö med färgglada lampor. Även i snigelpannans gropar badar underliga små figurer i stället för sniglar.

För det dystra i sammanhanget står Pauliina Turakka-Purhonen. Hon har förlänat huvudpersonen i den stora textilskulpturen, Ärkeängeln Mikael sina egna drag. Förebilden till denna gestalt finns i den medeltida kyrkan. Här förefaller hon driven av motstridiga känslor. Trots den nästan ömma blicken och en viss tvekan hotar hon det nakna paret under sig med ett spjut. Konfrontationen har blivit oundviklig. Även den andra skulpturen av henne, Tuskien mies, är tydligt inspirerad av medeltiden.

I en av paviljongerna visas Jussi Kivis gulnade topografiska teckningar och vandringsanalyser. Till sällskap har de fått Pekka Kauhanens surrealistiska små bronsskulpturer. Dessa vilt dansande tomma klänningar skulle kunna ge upphov till en psykoanalytisk förundran.
Pertti Kekarainen har här fått en egen paviljong. Hans två äldre monokroma bilder utan den för honom typiska mystiska fläcken bildar en ståtlig enhet. I synnerhet den svagt vattenfärgade bilden äger i sin tomhet ett vidunderligt djup.

I Aimo Tukiainens gamla ateljé bland hans arbeten uppenbarar sig Kim Simonssons underliga rymdvarelser i vitt porslin. De ackompanjeras också av Samppa Törmälehtos ansiktslösa små porträtt på väggen.
Teemu Saukkonen visar stora expressiva målningar där melankolin är det tongivande. Paul Osipows arkitekturmålningar har övertagit vissa element från de tidigare korvarna.
Man kan i Purnus idylliska miljö tillbringa en behaglig eftermiddag och njuta av konst utan ett större behov av en djupare begrundan.