HBL 15.5.2010 Efter fjolårets slätstrukna slutarbeten på Bildkonstakademin är det med en vag bävan jag möter årets presentation. Den visar sig dock vara helt obefogad, en radikal förändring har ägt rum! Det tycks som om hela atmosfären kring skolan omvandlats. I stället för det stelt eleganta och opersonligt ansträngda möts man i år av en vid bredd av uttryck där det personliga är starkt närvarande. Utmärkande för årets utställning är måleriets och tecknandets betydande roll. Samtidigt är det en indikation på ett förhållningssätt där det mera långsamma och eftertänksamma står i fokus. Också experimentlustan är tillbaka och gör rundvandringen särdeles givande. Många av de fyrtio blivande konstnärerna har redan utmärkt sig i konstlivet och är så ingalunda helt nya bekantskaper.
Fafa-galleriet domineras av målarna. Tamara Piilola visar här prov på sitt luftiga måleri där de säkra penseldragen skapar olika slags rumsliga scener. En enhetlig serie målningar av Aki Turunen fångar på ett försynt sätt det essentiella. Eeva Peura återger i sin mångfacetterade installation sinnebilder där inslag från sagans och naturens värld också konkret möts. Den svunna världen är ämnet i Marjo Levlins videofilm som fokuserar kring bortglömda ting i ett ödelagt hus. Ur dem föds en subjektivt återgiven poetisk historia starkt förbunden med landets teatertradition.
Även på Kaserngatan har måleriet en central roll. Lotta Ingmans åtta stora målningar fyller en hel vägg med sina avskalade former i fräscha färger. Formerna har tillkommit med hjälp av en rulle och har likheter med Marianna Uutinens senare måleri. Samu Nyholms serie med små kvadratiska verk koncentrerar sig på olika slags varumärken i en tidsenlig stil. Arvid Hedin litar på det strama och förenklade.
Längst borta visas en videoinstallation i tre kanaler av Aada Sigurlina Niilola. I den blandas vardag och dröm i ett försök att skildra övernaturliga upplevelser.
Den övervägande delen av verken finns i själva Bildkonstakademin på Ekogatan. De kan ses i varierande utrymmen. Lauri Isolas sympatiskt grova insekt i foajéns tak blir till en dator i trä som med hög volym sporadiskt öser ur sig kryptiska bud. Trappan tycks hållas upp av Ida Koitilas fragila pelare av skedar. Alldeles intill befolkas ett litet utrymme av Marja Patrikainens sköra fågelskepnader som skälver i takt med ljudet av en borrmaskin. Meri Peura har gjort ett arkivskåp i metall där det jättelika strikta formatet bildar en effektiv kontrast för de subtila fenomen som uppenbaras i de utdragna lådorna.
Det subtila finns också i Tuuli-Anna Viitanens finstämda blyertsteckningar och i Jonna Salonens poetiska vägg med små fågelägg täljda av trä. Mera systematiskt har gått till väga Kati Lehtonen som gjort en hel installation av kvadratiska aluminiumskivor. På dem har hon med blyerts tecknat små rutor i olika valörer av vilka det sist och slutligen bildas en böljande vattenyta. Jarkko Räsänen återger i sina fotografier en fragmenterad verklighet. Sami Korkiakoski visar en koncentrerad grupp målningar där linjen är av stor betydelse. Maarit Kotiranta reflekterar i sin eteriska installation över förgängligheten. Jari Haanperä skapar med sin videofilm skräckblandad poesi av det banala.
En av mina favoriter är Emma Rönnholms oemotståndliga installation där byken har hamnat i högar på golvet och tvålarna i tvättmaskinen. En stor mängd olikfärgade tvålar roterar sakta omkring i en tvättmaskinstrumma, fritt hängande i en ställning. Ett fint pulver som trumman river av tvålarna bildar en ständigt växande hög på golvet. Storartad vardagspoesi. På varierande ställen i skolan kan man lyssna på Salla Vapaavuoris lyriska kommentarer om staden. Och erfara mycket annat. En högst sevärd slututställning!