HBL 26.5.2007 Rundvandringen i de tre lokaliteterna för Bildkonstakademiens slututställning gör mig dyster till sinnes. Årets helhet kan närmast karakteriseras som slätstruken och försiktig. Det personliga greppet får man leta efter. Med det efterlyser jag varken någonting spektakulärt eller trendriktigt utan endast ett genuint eget tänkande och engagemang. Mycket i utställningen skulle kunna härstamma från tiden långt tillbaka. Uttryckssätten och ämnen förefaller härstamma ur det som redan tidigare beskådats. Efteråt blir det först inte lätt att erinra sig särdeles starka intryck, tills det småningom synes ljusare i form av undantagen.
På Kaserngatans galleri visar Tomi Lauri en vit målning där det knappt kan skönjas en smal vertikal förmörkelse i mitten. Tillsammans med några nästan lika avskalade små teckningar på golvet ger han luft åt ett kontemplativt uttryck.
På galleri Fafa på Lönnrotsgatan har Eeva-Maija Priha i det bortersta rummet gjort en installation där ett gammalmodigt täcke finns på golvet övertäckt av en glasskiva. På en av rummets väggar hänger något som vid första påseende ser ut som en liten uttorkad bukett men visar sig vara klippt av papper. En koncentration väl värd att upplevas.
På Ilmari Grytas runda stora träbord uppenbarar sig en metallkula med jämna mellanrum ur bordets innanmäte. Den söker sig sedan förr eller senare till hålet i mitten och undersöker så det slumpartade i förhållande till det förutbestämda.
I Tennispalatset fastnar jag för Valpuri Kylmänens installation. Ämnet med katalogiseringen av ägodelar är ingalunda nytt men hennes maskinskrivna ark av rutigt papper insatta i likadana fotoramar som står på en hylla är tilltalande. Tillsammans med själva högen av de inpackade eller paketerade sakerna mittemot gestaltar hon på ett gripande sätt en människas jordiska existens.
Matt Chaumonts ljud i låg frekvens ur två tunnor kan man snarare känna än höra och så bli varse sin fysiska existens.
Janne Kiiskiläs fem bronshuvuden ifrågasätter det traditionella sättet att uppleva skulptur. De små skalliga huvuden i rad ses endast bakifrån då de hängts på väggen vid varsin näsa och ger så den tunga materien till trots uttryck för det skört sårbara.
Antti Majava söker i sina jättelika målningar lutande mot väggen med enkla medel gestalta pauser i den fysiska omgivningen. Tanken förblir dock mera intressant än förverkligandet.
Miikka Vaskolas svartvita målningar är som från en annan tid. Den mindre av dem är till synes en hyllning till modernismens sobra elegans och bjuder på linjens graciösa skönhet.
Mimosa Pales kolossala kvinnliga könsorgan på en flyttbar kärra balanserar spektakulärt kring det humoristiska och närmar sig den simpla banaliseringen.
Heidi Lunabbas projekt där frivilliga med positiv inställning till feminismen ställt upp på en fotografering och så blivit till en del av ett tapetmönster är skapat tillsammans med gruppen Megafån och blir till ett slags interaktiv design och socialpolitiskt budskap.
Konsten är aldrig till sin fördel på en brokig grupputställning. Ändå skulle jag här önskat ett annat slags brokighet som blivit till om alla de nya konstnärerna haft modet att endast följa sin egen insikt.