HBL 4.5.2010 Fyra skulptörer med få arbeten i stort format är en fin utgångspunkt för en utställning. Det man i verkligheten får se stämmer väl med förväntningarna. Alla verk omges av en rymd full av koncentration. De tycks tangera de mest grundläggande frågorna om existensen, ursprunget och människans villkor. Bland annat urbilden för det faderliga gestaltas här ur olika perspektiv, genom olika slags föreställningar.

Den mest långtgående tanken gestaltas av Villu Jaanisoo. Han har byggt två runda formationer av ljusrör som häner högt uppe i taket. På dem projiceras videobilder där två faser av den mänskliga existensen återges. Ansiktet av en apa konfronteras av ansiktet på en man. Apans sorgsna uppenbarelse kan tolkas som medkänsla för den frustration människan i sin vidare utveckling har skaffat sig.

Som mera förtröstansfull visar sig den symboliska faderskänslan i Heli Ryhänens uttrycksfulla skulpturer. I den ena av bronsskulpturerna höjer den åldersstigna mannen sin arm i en beskyddande gest över betraktaren. Den andra är en del av en installation där ett grått skynke döljer någonting som kan stå för en dödsbädd. Ur den höjer sig en gammal man som tycks vara i färd med att som sin sista åtbörd dra för draperiet. Ett resignerat farväl. Ryhänens skrovliga uttryck är här ytterst gripande. Den kolossala mansfiguren i en gunga gestaltar hon på ett annat sätt. Här blir det groteska uttrycket sist och slutligen ömsint. Mannen tycks vara djupt försjunken i tankar där han stilla mediterar i den oupphörliga rörelsen.

Hanna Jaanisoo har i sin jättelika installation av lösgodis återskapat en syn ur den sakrala världen, nämligen ett rosettfönster av illusorisk karaktär. Den svajar sakta i luften och ger ifrån sig reflexer på omgivningen. Den knappt skönjbara rörelsen framhäver ytterligare det transparenta och förgängliga. Färgerna skimrar lätt och skuggan som kastas på väggen är en väsentlig del av den stillsamma stämningen.

En mera vardaglig erfarenhet är hennes ljudinstallation där man i hörlurar kan uppfatta ljudet av rinnande vatten blandat med ett vagt nynnande. Vattnet blir till ett annat slags definition på rummet och bryter tystnaden i övrigt. Hennes pussel i rostigt stål på golvet föreställer de otaliga sjöarna i Finland med namnet Pyhäjärvi, som alltså betyder den heliga sjön.

En surrealistisk scen med stråk av realism visas av Matti Kalkamo. Det förefaller vara fråga om en industriell miljö där fabrikens skorstenar bärs upp av människoben i brons. Krafterna har dock svikit, en del av skorstenarna ligger spruckna i delar intill. Emellanåt puffas det dock ännu rök ut ur dem, som en symbolisk signal för ett svagt hopp. Titeln Om fadern, sonen och om hemstadens anda hänsyftar tillsammans med det visuella uttrycket på generationers tunga grovgöra inom industrin som undan för undan blivit till intet. Ett tydligt politiskt budskap.

I Konsthallens studio har Timo Wright uppfört ett självporträtt genom att fotografera alla sina ägodelar. Det skall vara en kommentar till den konsumtionsmättade världen och väcker en känsla av klaustrofobi där man omges av all materia.