HBL 13.3.2010 De översvämmande dukarna, ofta på gränsen till kitsch, har tidigare varit kännetecknande för Marianna Uutinen. I två decennier har hon prövat måleriets gränser med sina ymnigt plastiska verk. Med sinnlig frenesi har hon fört samman element från populärkulturen eller modevärlden med det mera begreppsliga. Samtidigt som hon har skildrat sin egen tid och dess splittrade förhållningssätt har hon också hyllat det dekadenta ur det förgångna. Även det bristfälliga och söndrade har funnit rum i hennes energiska verk. De har med sitt dynamiska väsen gestaltat förtätade brottstycken ur nutidens ständigt föränderliga och hetsiga tänkesätt. Ett tankesätt som innebär att idéerna lätt ändrar karaktär och blir till det motsatta.
Under senare år tycks Uutinens konst ha genomgått en betydande transformation. Det vilda och otyglade har fått bereda rum för det mera sofistikerade och svala. Ytan har blivit platt på nytt och den tunt strukna färgen har fått en mera rationell karaktär. Det barocka och svällande har blivit till flyktiga spår där det lustfyllda är ett minne blott.
I sina nya målningar förenar Uutinen den distanserade tunna färgen med vaga reminiscenser ur de forna draperingarna. Även draperingarna har tunnats ut och i stället för de tidigare tjocka ohämmade vecken uppenbarar sig här återhållsamma små upphöjningar som endast blir ett slags accenter i kompositionen. Här är det inte längre fråga om ett organiskt flöde utan om en jämn yta som mera systematiskt avbryts av de eleganta vecken. Detta är fallet framför allt i de målningar där svart och silver på ett sobert sätt möts. Den svagt skimrande silvriga ytan balanseras av florstunna svarta färgfält där förnuftet tycks konfronteras med det mera fragilt intuitiva.
De ytterst grälla chockrosa målningarna möter det svarta på ett helt annat sätt. Här är de svarta fälten mera omedelbart flytande som om de inte riktigt hade hunnit få fäste i den plastiga rosa bakgrunden. Draperingarna söker här höja sig på nytt men grips av besinning och förblir tyglade och omsorgsfullt arrangerade.
Här infinner sig tanken om desillusion, om ett slags försök att nå det onåbara som svårligen låter sig fångas. Att på detta sätt återvända till element ur det förgångna blir lätt tautologiskt.
Det som en gång spontant framkallades av känsla och intuition kan inte på ett betydelsefullt sätt repeteras med hjälp av förnuftet. Då är det mera meningsfullt att släppa greppet och i stället gå vidare.