HBL 16.4.2016 Det lakoniska och immateriella har genom tiderna präglat Marko Vuokolas (f. 1967) konstnärliga värld. Hans utgångspunkt är den fysiska verkligheten som genom noggranna observationer översatts till uttryck i avskalade former. I fotografier och rörlig bild har han fångat stämningar och intryck som det konkreta till trots haft sin grund bortom det uppenbara. Ofta har det handlat om iakttagelsens karaktär, om knappt skönjbara skiftningar och förskjutningar med stråk av seendets poesi. Till sin hjälp har han tagit det skenbart tomma som uttryckligen poängterat vikten av nyanser. Framför allt har tyngdpunkten funnits på stilla förundran i stället för på materien.

I den svalt eleganta utställningen på Anhava får materien tillsammans med färgens väsen en mer central roll. Vuokola har länge intresserat sig för den optiska färgblandningen RGB där rött, grönt och blått ljus ger upphov till alla övriga färger och som är basen för den digitala framställningen. De monokroma bilderna har utförts med yttersta precision och blir till en minimalistisk betraktelse över nyansernas långa kedjor.

Premissen ses i två kvadrater i rött och blått intill varandra som sedan fortsätter med de gröna kulörernas mångfald. En projektion på väggen har kommit till utan kamera som digital animation och visar otaliga kombinationer av två färger i kvadrat, den ena efter den andra. Som i livet varierar kontrasterna i styrka och det långsamma skeendet får till stånd en hypnotisk verkan. Den accentueras ytterligare av ett flyktigt fenomen som för ett kort ögonblick kan uppstå ur konfrontationen av två färger. Färgkvadraterna splittras också till fysiskt konkreta bilder i stort format med konsekvent mekaniska system och blir till ett sätt att ordna tillvaron i mer överskådliga visuella kategorier.

Vuokolas nya förhållningssätt till gestaltningen av tid ger skäl till huvudbry. De tidigare fotodiptykerna där exponeringen av ett och samma motiv skett med skiftande mellanrum har transformerats till en ytterst direkt framställning. Tidsskillnaden som anats i subtila skiftningar av ljus pekas nu ostentativt ut i ett verk där en armbandsklocka i naturlig storlek exponerats två gånger. Tiden i den ena klockan skiljer sig något från den andra, i övrigt är de identiska. I stället för begreppsliga tankegångar utgör klockan en realistisk upprepning av verkligheten med referenser till lyxkonsumtion som framhävs även av den påkostade inramningen. Det triviala i gesten ter sig inte bättre av att det inte bara finns ett utan flera verk där klockan förekommer.

I galleriets undre våning ses ett rofyllt och fängslande skådespel i en monitor: i den svarta rymden rör sig sporadiska, knappt märkbara små ljuspartiklar. Sakta uppenbarar de sig ur mörkret och färdas långsamt åt var sitt håll för att slutligen bli till intet. Tills förloppet återigen inleds på nytt, alldeles så som det blir i det mänskliga livet.