HBL 25.7.2010 Det är inte helt okomplicerat att gestalta sinnesstämningar. Det som endast borde gå att ana blir lätt alltför definierat om man inte litar på det instinktiva.
Dagens fotografi styrs till stor del av tendenser där det artificiellt konstruerade finns i fokus. Att förlita sig på den överraskande upptäckten som uppstår ur ljusets och formens samspel tycks ha blivit ytterst omodernt. Detta är också fallet med Niina Vatanens fotografiska alster.

Det spontana som stundtals skymtar fram döljs av det medvetet iscensatta. Det stela och systematiskt överlagda förgör det subtila ämnets nyanser. Som i ett skådespel där det improviserade flödet plötsligt stagnerar i ett ytligt poserande. På så sätt är helheten ojämn och tydligt influerad av de rådande strömningarna inom fotokonsten. Ett originellt uttryck förutsätter en koncentration bortom det rikligt förekommande och ett eget perspektiv.

Av en helt annan skärpa är den andra delen av utställningen. Den består av en stor mängd tavlor där Vatanen skapat textliknande strukturer med hjälp av en symaskin. På pappersark av varierande storlek har hon sytt rader som för tanken till brev och budskap. Stygnens skiftande rytm och riktning påminner om handskrift, avlägsna spår som antecknats i det förgångna.

Arken blir som framtagna ur glömda gömmor. På vissa ställen blir raderna grövre och låter en endast ana det dolda som kan tänkas ligga under. Lösa trådändar hänger vid radernas slut och skapar en föreställning om det ofullbordade. Alldeles som om tanken skulle förbli öppen och därmed lämna mera rum för tolkning. Trådarna kan med sitt bräckliga väsen också ses symbolisera det förgängliga. Alla tavlorna omges av likadana vita ramar av opersonlig karaktär.

Det personliga föds ur hängningen i klungor som framhäver det tillfälliga och föränderliga och bereder samtidigt rum för överraskningar. Det slumpmässiga skapar också en känsla av intimitet som ofta saknas i alltför strängt minimalistiska helheter.