HBL 16.9.2006 Det karakteristiska för Marika Mäkeläs konstnärliga uttryck har genom tiderna varit en egensinnig styrka som gett upphov till en säregen tolkning av intryck från skilda håll. Hennes abstrakta målningar bär spår såväl från det sakrala som från det mera sinnliga. De närmar sig det flärdfulla för att i nästa stund ge uttryck för en stillsam kontemplation. Dramatiken i de för vår svala nordiska modernism ofta främmande färgerna förenad med hennes personliga formspråk skapar en fängslande värld full av intensitet.
När Marika Mäkelä nu visar nya målningar på Galerie Anhava har hon ägnat sig åt ett nytt uttryckssätt såtillvida att målningarna har blivit till en slags sammansmältning mellan måleri och relief. På de tjocka träskivorna har motivet ristats in och sedan målats med färg. Följden av detta blir en organiskt varierande yta där skuggorna och ljusets skiftande fall har fått en mera framträdande betydelse. Tyngden i materien är omisskännlig och skänker målningarna en fysisk styrka som tillsammans med de intensiva färgerna bildar en tilltalande helhet. Tyngden kan också fungera som en motvikt mot det ofta mjuka och luftiga i själva motivet.
Mäkeläs färgbehandling har alltid kännetecknats av det kraftfulla både vad gäller mängden och intensiteten hos de mustiga färgerna. Här har färgerna tunnats ut där de inte höjer sig ur det urgröpta träet samtidigt som intensiteten i kulörerna är sig lik.
Ett ofta förekommande ämne här är de slingrande linjerna som återförenas och bildar ett slags nätverk eller kartbilder. Här har symmetrin fått ge vika för det spontant föränderliga. Det blir som att orientera sig i själens dunkla djup eller att mera lättsamt söka finna ordning i tillvaron. De för Mäkelä redan tidigare karakteristiska skiftningarna i guld- och silvernyanser har här snarare dragit ihop sig till magiska antydningar.
I de stora målningarna reser det sig ur linjernas mångfald mera definierbara dansande figurer som skulle kunna härröra sig ur liknande motiv hos fauvisterna. De ackompanjeras av hårfina linjer som i sin rytmik också för tanken till musikens värld.
Ritualer och det ceremoniella har alltid funnit sig utrymme i Marika Mäkeläs konst. Det kommer i uttryck genom de majestätiska färgerna och referenserna till religionen, i synnerhet genom hennes intresse för olika slags symboliska tecken. De rosettliknande tecken som här rikligt förekommer kan ses som ett orientaliskt inslag likaväl som en referens till ordnar och hedersbetygelser. Det sistnämnda tycks finnas nära till hands vad gäller målningen Officer´s Daughter. Att i övrigt döma av det harmonin i målningen finner Mäkelä denna sin medfödda attribut i sitt liv tryggt tillrättalagt om än något blekt.
Mäkeläs tidigare mera dominerande sammetsliknande färgytor förekommer ännu i viss mån, fast i begränsad omfattning. I målningen Ceremony omges det djupt blodröda av ringlande, till synes patinerade guldlinjer. Symboliken som ytterligare förstärks av just den sammetslika ytan tillsammans med färgerna förefaller bjuda till begrundan över balansen hos den kyrkliga auktoriteten.
I det lilla studiorummet presenteras det förberedande stadiet, nämligen skisserna. I de små självständiga tuschteckningarna syns ursprunget till Mäkeläs nya målningar. Här har färgen flutit med spontan frihet och lämnat efter sig mönster som skulle kunna erbjuda stoff för Rorschachs tester.