HBL 17.2.2017
Förundran och nyfikenhet inför det som finns har under decennier väglett Silja Rantanen i hennes konstnärliga gärning. I stället för att uppdikta utforskar hon verkligheten, framför allt det estetiskt konkreta som människan har åstadkommit. Hon iakttar, läser, antecknar och minns det hon finner vara av betydelse, beträffande såväl konstens historia som den fysiska verkligheten.
Fragment av allt detta ordnar hon på sitt eget sätt och transformerar till bilder fyllda av dolda betydelseskikt och referenser.
Efter arkitektoniska och kulturella tolkningar har Rantanens abstrakta måleri fokuserats på att splittra motivet till skiftande strukturer med linjer utmärkta av geometri. Ursprunget till dessa finns i olika slags plan, ritningar och kartbilder. I vissa fall har linjerna förts samman till korsbilder samtidigt som det koloristiska förbytts mot det grafiskt strama svartvita. Den systematiska upprepningens mekaniska verkan har kontrasterats mot linjer dragna med fri hand vilket gjort att uttrycket det systematiska till trots har förlänats en organisk karaktär som andas.
I den nya utställningen på Galerie Anhava har färgerna återvänt och uttrycket blivit mer intuitivt. Här finns en genomtänkt helhet målningar med staden Venedig som ämne. Bland de övriga finns några tvåfärgade verk som kunde ha utlämnats då de mer känns som skisser till blivande verk.
Utställningens titel refererar till Venedig som Rantanen har en beständig och djup relation till. Kärnan av utställningen utgörs av kvadratiska målningar som i överraskande klara färger med starka kontraster återger stadens omgivningar och stämningar ur olika perspektiv. Stråk av det expressiva tycks också uppenbara sig på nytt.
Några av målningarna föreställer kartbilder där proportionerna inte helt stämmer överens med de verkliga utan handlar snarare om ett slags årtiondens dialog med den trolska staden. Den har skänkt Rantanen en känsla för stadens fysiska former som hon ur minnet översatt till en visuell skildring. Den yttre verkligheten gestaltas genom tvådimensionella ytor där det karakteristiska kanalnätet reducerats till få strama blå linjer som färdas genom staden.
Utan ett spår av sentimentalitet lyckas Rantanen på ett okonstlat sätt att återge något av stadens magi genom att i stället anknyta den till enstaka accent som sporadiskt markerar ytorna. Grunden till markeringarna kommer på ett försynt sätt fram i målningarnas titlar men de förblir gåtfulla i visuell bemärkelse. I stället framhäver markeringarna intrycket av måleriska dagboksanteckningar märkta av personliga upplevelser eller tankegångar, i synnerhet i några målningar med fragment av interiörer.
Genom ett gammalt fönster skymtar arkitektoniska former som återspeglas på vattnet utanför. Uttrycket förefaller fokusera på ljusets skiftningar under olika tider på dygnet i den gamla miljön men får ytterligare nyanser av titlarnas referenser till ett bestämt datum. I en målning domineras ytan av vattnets diskreta glitter samtidigt som det egentliga motivet skönjs i ett hörn. Detta slags personligt grepp med undflyende definitioner är synnerligen befriande i en tid där beräkning och trender bland mycket annat håller på att ödelägga vikten av det svårdefinierade.