HBL 28.2.2009 Konstskapandet som akt är vad Stig Baumgartner utforskar i sin utställning. Detta innebär begrundan över relationen mellan det fysiskt varande och det mera immateriella.

Baumgartners verk består av fragment komponerade på varierande sätt. De monokroma ytorna på tunna kvadratiska skivor förenas med tecknade linjer på väggen. Kvadraternas färgläggning karakteriseras av skira toner som tycks vara genomträngda av ljus. Deras förening med de tomma mellanrummen blir till en begreppslig vandring i ljusets och nyansernas värld.

I teckningarna gestaltas ljusets och formens väsen på ett sätt där variationen betonas. De är som ett slags förslag på en riklig mängd olika sätt att se.

Beroende på linjens tyngd och valör transformeras också seendet.
Baumgartners ämne utgörs av skogen. I ett videoarbete uppenbarar han sig på varierande ställen i naturen, tecknande av trädstammar. De färdiga teckningarna fastsatta på skivor blir till en fysisk del av skogens existens. De är markeringar som på ett annat sätt definierar skogsrummet, som kommentarer eller gensvar på den rådande verkligheten. Som ett ständigt pågående samtal med den. På så sätt förefaller Baumgartner söka ett slags alternativ tillvaro där hans umgänge med omgivningen lämnat spår efter hans egna observationer och iakttagelser. I dem har ljusets och tidens skiftningar en ansenlig del. I det lilla rummet med videon finns också teckningarna av trädstammarna som sålunda konkretiserar det som närmast anas i filmen.

I ett annat videoarbete får man konkret följa tankens gång. Där ses Baumgartner i färd med att ur tomma intet komponera ett verk på väggen. De olika formerna följer på varandra eller faller bort. Relationen mellan de avskalade elementen utforskas ända tills en ro befinner sig. I teckningen intill syns idéns utveckling ända från den första enstaka linjen till mera enhetliga former. Målningen som dessa förberedelser gett upphov till finns att beskåda här. I den har formerna funnit en självständig existens i en harmoni med de frånvarande färgytorna. En ytterst tilltalande, ren och öppen, helhet där tolkningen lämnas till betraktarens egen varseblivning.

Utställningshelheten utmärks av en sublim fräschhet där de strama formerna understöds av pauser bestående av den konkreta formens frånvaro. En upptäcktsfärd in i seendets föränderliga mångfald.