HBL 1.12.2012 Besök i utställningslokaler innebär enligt tradition att man där kan ta del av mer eller mindre synliga konstverk. Så är det inte i Tülay Schakirs utställning som vid första anblicken tycks bestå av tomma rum.
Ända tills man har försett sig med en rund spegel som skall hållas intill hakan riktad mot taket. Plötsligt transformeras perspektivet till det motsatta och en vandring i det skenbart viktlösa tar sin början. De första stegen leder nedför illusoriska trappsteg där vaga svarta fotspår visar vägen. Det tar en stund att ställa om sig för de nya omständigheterna där ingenting tycks vara beständigt. Spegelns lätt ostadiga förmedling av den arkitektoniska verkligheten får en att med trevande korta steg utforska de upp-och-nedvända lokaliteterna.
Effekten är hisnande, de högst vardagliga bastanta konstruktionerna tycks ha ändrat karaktär och blivit flyktigt ogripbara. Balanssinnet är ett minne blott då man hela tiden har känslan av att göra någonting som borde vara omöjligt, nämligen att gå i luften. På vägen möter man till exempel en bågbro som utan några fästen alls svävar i tomma intet. I den nya verkligheten kan man dock utan svårigheter promenera längs den, om än med något vacklande steg. Att på det oväntade sättet konfronteras med omgivningen ruskar om det mekaniskt invanda och fäster uppmärksamheten på element som tidigare dolts av blickens konventionella riktning.
Schakir har gjort sig känd för rumsliga installationer där ljus befinner sig i fokus. Då man avslutat den immateriella vandringen kan man kliva upp till övre våningen där det i mörkret uppenbarar sig några små öppningar fyllda av ljus. Ljuset förenas med skuggor vars ursprung förblir diffust. Ända tills hela rummet plötsligt badar i ljus och verkligheten blir handgriplig.
Det till synes brutalt kala blir en chock som i följande ögonblick väjer för det sakta återvändande mörkret. Upplevelsen blir en påminnelse om ljusets enorma betydelse för vår visuella varseblivning.