HBL 1.9.2012 Hos många av dagens unga konstnärer gryr en vilja att ifrågasätta det konventionella sättet att ta del av konsten. De söker sig bortom det etablerade fältet och tar själva initiativ till alternativa scener. Då är det ofta fråga om konstnärer som fokuserar på innehåll till skillnad från dem som framför allt strävar efter en position hos etablissemanget.

En av de aktiva har varit Antti Nyyssölä (f. 1982) som sedan studierna vid Bildkonstakademin har reflekterat över konstens traditioner i relation till vår samtid. Han hämtar sitt stoff från den urbana vardagen och transformerar det till ett möte mellan olika verkligheter.

Han arbetar med ett slags målningar som konstruerats av tejp. Bildspråket är ytterst stramt och består av geometriska former. De näst intill transparenta verken refererar till konsthistorien och erbjuder samtidigt nya perspektiv på den strikta formen. Materialets triviala karaktär för tanken till det föga synliga arbetet bakom kulisserna men uppstår här i ett nytt ljus.

På de pietetsfullt genomförda abstrakta ytorna förvandlas det till kompositioner präglade av en självfallen integritet. Den accentueras ytterligare av Nyyssöläs förmåga att på ett originellt sätt förflytta de klassiska formerna in i samtiden och förläna dem en ny, vardagligt immateriell utsträckning. Det sker till stor del genom pauser i kompositionen, de öppna ytor som till följd av materiens karaktär tycks fly undan. Och ändå återstå för att bindas samman av det distinkta uttrycket. På så sätt uppstår ett starkt intryck av rumslighet där också ljusets skiftningar i det skira materialet har sin del. Genom spåren efter tejpens ursprung i vardagliga sammanhang bevaras verklighetsanknytningen som införlivar verken i samtiden. Tejpmålningarna bildar en fräsch och luftig helhet som väcker tankar också i sin dialog med galleriets minimalistiska arkitektur.

Riktigt lika lyckat är inte det mindre rummet där Nyyssölä tycks försöka återuppliva en urban miljö. Det förblir ett försök.