HBL 24.9.2014 Det blir allt vanligare att konst åtminstone tillfälligt flyttas ut ur institutionerna. Då är det ofta fråga om spontana och kortvariga presentationer där en annorlunda miljö blir ett ytterligare element i sammanhanget. Projektet kan även vara förenat med en manifestation för att uppmärksamma hotade kulturella skikt.

Så är det också med utställningen Urban koppling som på initiativ av konstnären Nina-Maria Oförsagd för en kort tid befinner sig i dialog med de inspirerande utrymmena av Kraftverksmuseet i Helsingfors. Inuti byggnaderna i rött tegel från slutet av 1800-talet döljer sig en oemotståndlig kulturskatt fokuserad på vardaglig arbetsmiljö. Allt det som en gång behövdes för att ta tillvara naturens energi finns kvar. Arkitektoniska detaljer och de tunga järnmaskinerierna utmärks av en utsökt estetik och känsla för äkta material som numera ofta ignoreras. Denna pietetsfullt konstruerade och hittills bevarade kulturhistoriska skatt går okända öden till mötes. Helsingfors stadsmuseum har redan 2010 låtit stänga museet som nu under sommarmånader hålls öppet enligt ett avtal mellan Helsingfors Energi och Tekniska museet. Men hur länge?

En miljö av detta slag är svår att överträffa med konstverk men det har heller inte varit avsikten. Verken har installerats med hänsyn till den unika miljön och smälter på ett naturligt sätt samman med den. På så sätt blir helheten som en upptäcktsfärd utmärkt av olika tidsliga och kulturella skikt.

Ett gott exempel är Pasi Karjulas mot väggen lutande serie Svarta skivor där motiven till stor del berör urbana fenomen ur ett vagt olycksbådande perspektiv. Hans svarta träskulptur i ett hörn blir som en ytterligare skugga. I ändan av en smal gång ses i en monitor Klaus Nyqvists loop med bilder av gatukonst. Bilderna förs ljudlöst samman till ett organiskt föränderligt skeende med romantiskt måleriska drag.

Det odefinierat ödsliga mörkret är ämnet i Thomas Nyqvists stora målning som får sällskap av Magdalena Åbergs målningar i mindre format. Hennes observationer gäller ljusets skiftningar vars bräckliga existens i vissa fall besegras av uttalat urbana inslag som ägnas samma omsorg.

Drömmen om en bro är titeln till Nina-Maria Oförsagds videofilm. Den gestaltar hon till stor del ur den alldagliga utomståendes perspektiv, genom anonyma turisters blick. I brist på det personliga går det drömska således förlorat förutom enstaka scener ackompanjerade av basens eteriskt skälvande toner.

Också Niran Baibulats abstrakta idé att definiera solens rörelser och därmed tid genom spår av människan på golvet lider av det alltför konkreta förverkligandet.