Samhällskritik i eterisk form

HBL 19.11.2013 En stillsam måleriinstallation öppnar sig på galleriet. Några få målningar i stort format ger upphov till en stark närvaro som det ytterst avskalade till trots känns rent fysisk.

Som kontrast till formatet ägnar sig Alma Heikkilä åt det intima och knappt skönjbara. Hennes strävan tycks vara att fånga det ogripbara, det man inte riktigt kan förklara. På ett fåmält sätt återger hon det sårbara och bräckliga som allt levande präglas av. Samtidigt finns där hela tiden ett medvetande om beroendet av yttre förhållanden.

Samhällskritisk konst har av tradition utmärkts av högljudda gester och uppenbara budskap. Heikkilä går mer subtilt till väga men uppmärksammar likafullt de dystra sidorna i den samtida verkligheten. Hon söker paralleller och förklaringar för människans oförbätterliga behov av att strukturera och styra. Dem finner hon i naturen där motsvarande strukturer bildar en förutsättning för liv och evolution. Skillnaden är att människan har svårt att begränsa sig till det nödvändiga, hon vill ha mera.

Heikkiläs analogier är välfunna och ibland oemotståndligt träffande, som i en treenighet målningar där signum ur eurosedlar möter en jättelik abstraherad gestaltning av en slemsvamp, Vargmjölk, Lycogala epidendrum. Slemsvampar är en svårdefinierad art vars parasitiska existens karakteriseras av dolda förgreningar.

Mer eller mindre förtäckta symboler för makt och ordning uppenbarar sig ur färgskikten i de eteriska målningarna, som referenser till samhällets karga verklighet. Linjer och mönster som i naturen har sin självfallna betydelse blir i människans liv uttryck för bestämmelser och formalistiskt välde. Till följd av den visuella formen kan de också präglas av ett slags harmonins skönhet bortom innehållets tvingande karaktär.

Ett ständigt återkommande drag är det transparenta, eller avsaknaden av det. Människans handlingar lämnar sina spår som ibland kan vara förödande.